Kung fu och kinesisk dans: För länge sedan förlorade syskon?

Vid något tillfälle måste ni ha sett legendariska kung fu-mästare, kung fu-pandor eller annat, svingande raseriets knytnävar när de susar genom luften och utför spektakulära tekniker med namn på naturteman (”fjärilen", "lotussparken", "tornadon "). Men visste ni att dessa rörelser också finns i klassisk kinesisk dans?

Vid första anblicken delar klassisk kinesisk dans och kampsport (kung fu eller wushu på kinesiska) vissa likheter. De har delvis överensstämmande hållningar och poser och deras tekniker kräver flexibilitet, koordination och snabbhet. Man kan också se traditionella vapen som käppar, spjut, svärd och liknande som används i både kampsport och kinesisk dans. Varför? Därför att dessa två konstformer har sina rötter i samma forntida kultur.

När wushu först framträdde i Kina för tusentals år sedan, influerade dess volter och tekniker starkt andra konstformer, däribland kinesisk opera och dans. Dessa konstformer började använda rörelser som ursprungligen var avsedda för strid och förvandlade dem till ett medel för underhållning vid olika festligheter - från enstaka fester till kejserliga banketter. Med tiden växte kampsport och klassisk kinesisk dans till de extensiva och separata konstformer som vi känner till i dag.

Men även om de är skilda konstformer kan klassisk kinesisk dans och kampsport ibland passera som snarlika. Men hur kan man skilja dessa forntida bröder från varandra?

Här är några sätt.

Ledtråd 1: Motivet bakom rörelsen

När man försöker skilja på kinesisk dans och kampsport är den första frågan man bör ställa - vad är motivet bakom rörelsen?

Traditionella former av kampsport är utformade enbart för strid och krig. Varje rörelse tjänar till att antingen attackera eller att blockera en attack. Om man inte agerar snabbt blir man besegrad. Det är därför som de traditionella kampmästarnas rörelser inte har överflödiga inslag - de använder bara rörelser som garanterar överlevnad.

Utformad för uppvisning kommer klassisk kinesisk dans däremot med extra finesser och funktioner. Där är rörelsen inte en fråga om liv och död, utan ett uttrycksmedel. Med sitt rika språk kan klassisk kinesisk dans uttrycka vilka känslor som helst genom kroppsspråk (ett universellt språk). Ibland kommer man att stöta på några dansstilar som bokstavligen utdelar ett slag, men det är bara för den tematiska skildringens skull.

Ledtråd 2: Behovet av snabbhet

Till skillnad från det forntida Kina använder de flesta kung fu-artisterna inte sina kunskaper för själva striden. Snarare visar de i förväg inövade nummer på olika evenemang, däribland föreställningar på scen - precis som dans. Detta ökar på svårigheten att skilja mellan de anrika syskonen.

Här är dock ett annat tips: Titta på hur snabbt artisten rör sig. I de flesta kampsporter gäller att ju snabbare man rör sig, desto bättre (tai chi är ett undantag). Medan de definitivt har ett visst flöde och rytm kräver kung fus rörelser i allmänhet explosivitet och snabbhet utfört i blixtsnabb Bruce Lee-stil.

I klassisk kinesisk dans måste man emellertid visa den estetiska processen i varje rörelse. Om man förflyttar sig alltför snabbt kan publiken inte njuta av detaljerna i framförandet. För att uttrycka en känsla är det som behövs ibland en lång och långsamt utdragen rörelse som nästan slutar i en paus i luften innan man fortsätter i motsatt riktning. Dessa rörelser, även om de är subtila, verkar nästan brista av återhållsamhet.

Ledtråd 3: Kort eller lång?

En annan tydlig skillnad är rörelsernas längd. Från deras kroppshållningar till sparkar och luftburna tekniker tenderar kampsportrörelserna att vara kortare och kompaktare (återigen till förmån för det praktiska då långa rörelser lämnar en öppen för attack och skada). Klassiska kinesiska dansrörelser å andra sidan är alltid öppnare och långsträckta.

Om ni tränar kampsport försök då sakta ner och sträcka ut rörelserna så kommer det nästan att se ut som om ni dansar. Och för er dansare där ute, om ni gör dessa danssteg med en kraftfull och snabb förflyttning blir ni kanske också kung fu-mästare.

Till sist – De två wu

Från 5000 år sedan och ända fram till idag växte de två bröderna upp med nästan samma namn. Det beror på att de kinesiska tecknen för dans (舞) och kampsport (武) båda uttalas som wǔ. Skillnaden i hur tecknena skrivs preciserar skillnaden i deras väsen.

Ni kan se att när man delar på ordet wu (武) i kampsport liknar den högra sidan tecknet "戈" som representerar ett vapen, medan den vänstra är komponerad som - "止" – med betydelsen att sluta. Så den sanna definitionen av kampsports wu är att stoppa krig samtidigt som man kämpar för harmoni och fred.

Å andra sidan startade wu (舞) i dans från ett piktogram av en person med armar, som med tiden utvecklades till att också ha ben. Det finns en rolig forntida kinesisk vers: shǒu zhi wǔ zhi zu zhi dǎo zhi ("手 之 舞 之 足 之 蹈 之"). Bokstavligen översätts det som "dansa med armar och ben", men vad det egentligen säger är att när något inte kan uttryckas genom poesi eller sång varför inte dansa det?

Med klassisk kinesisk dans kan man beskriva nästan vad som helst, vare sig det är lycka, skönhet, medkänsla eller fred - samma fred som kampsport är ytterst för.