En dansare kan inte gömma sig

Under min två veckor långa ledighet efter turnén förra sommaren åkte jag hem till Melbourne, Australien. Jag bestämde mig för att se balettföreställningen Alices äventyr i Underlandet på Arts Center. Den här prestigefyllda arenan är känd för att ha varit värd för balettföreställningar i världsklass. Jag tänkte också, som en dansare av klassisk kinesisk dans, att det skulle vara insiktsfullt att ha förståelse för en annan dansstil.

När jag närmade mig scenkonstcentret med tornspiran på dess topp, och när jag sedan promenerade in i lobbyn kom en härlig känsla av att vara avslappnad över mig. Efter en fullbokad turné med att alltid vara med min grupp varje dag i ett halvår - och jag tyckte om allas sällskap - var det så trevligt att äntligen njuta av att vara ensam en tid.

Teaterns storslagna atmosfär och klassiska vibbar vann omedelbart mitt godkännande. Under mina fyra år med uppträdanden i teatrar runt om i världen hade jag ännu inte beundrat en teater så perfekt som denna.

När jag passerade rader med röda sammetsstolar hade jag den konstiga känslan av att bli uttittad. Jag kunde faktiskt inte låta bli att märka att alla dessa äldre män och kvinnor fixerade sin blick på mig. Hade något fastnat i mitt hår? Hade jag glömt att ta bort prislappen från min nya Zara-jacka? Jag kände mig besvärad och försökte upprätthålla en viss hållning och tog snabbt en plats.

Plötsligt regnade det en oväntad kaskad av små blommor från taket, förtrollade publiken och förberedde oss för Underlandet. Den blommiga överraskningen fick alla att börja prata livligt. Det var då som mina närmaste teaterbesökare, som satt bredvid mig, startade en konversation med mig, berömde underhållningen före showen och berättade för mig hur storartad den australiensiska baletten var.

Jag antog att de berättade för mig detta eftersom de trodde att jag var en kinesisk turist, men det visade sig snart att jag hade fel. De började ge mig komplimanger för min kroppsbyggnad och tackade till och med för att jag var en del av den australiensiska baletten. De berättade för mig att de visste att dansare från kompaniet regelbundet tittade på sina egna föreställningar. Jag kunde inte låta bli att småskratta för mig själv - slutligen förstod jag varför folk fortsatte att titta på mig. Precis när jag skulle berätta för dem att jag inte ingick i balettkompaniet, släcktes lamporna och showen började.

Under pausen minglade jag med de andra teaterbesökarna och klargjorde att jag inte var en del av produktionen. Detta ledde till en intressant fördjupad konversation om likheter och skillnader mellan balett och klassisk kinesisk dans. När jag fördjupade mig i varför jag dansade, närmade jag mig ämnet för förföljelsen av Falun Dafa i Kina och hur korrupt det kinesiska kommunistpartiet är.

Jag var lite tveksam till att börja med, eftersom jag inte var säker på hur de skulle reagera, men de var angelägna om att lära sig mer, även om de redan hade hört talas om förföljelsen. Jag talade om Shen Yuns syfte och dess uppdrag att återuppliva autentisk kinesisk kultur.

Efter en fantastisk show blev jag engagerad i fler konversationer. En äldre dam med klarblå ögon frågade mig om Shen Yun någonsin skulle uppträda på Arts Center. Vi hade faktiskt en veckolång period av föreställningar där under 2016. Och lyckligtvis hade jag redan hört att vi kommer tillbaka för tolv föreställningar den kommande säsongen, i mars 2020!

Den äldre kvinnan tittade intensivt på mig och sade: "Oavsett vad som händer, även om vår ekonomi inte är så sund, kommer vi definitivt att se Shen Yun."

På något sätt berörde den här upplevelsen mig verkligen och jag minns den väldigt levande. Det påminner mig om mitt uppdrag här med Shen Yun - att återuppliva en forntida kultur och inspirera människor. Det påminner mig om att bli någon som presterar enbart för andra, för en större sak.