Tillbakablick från turnén: Bland stenblock, med andan i halsen
Efter att ridån gått ned på vår sista föreställning i Buffalo så jublade alla. Vi hade avslutat en turné. Nu har jag tid att se tillbaka och minnas höjdpunkterna med att resa fram och tillbaka – över hela USA. Ett minne som sticker ut är en andfådd eftermiddag i Colorado.
En lång körsträcka tog oss direkt från St. Louis till Denver. Mellan föreställningarna tog vi en tur till bergen för att njuta av landskapsscenariot. Efter att ha parkerat var vi tvungna att klättra till fots för att nå vårt mål. Svettfritt. Som dansare får vi massor av motion. Detta skulle bli en lätt match.
Det finns dock ett intressant faktum med Colorado. Området som vi besökte är en del av Klippiga bergen, som ligger omkring en engelsk mil över havet (eller över 5000 fot eller 1600 meter). Det har tidigare noterats av medbloggare Rachael om den negativa korrelationen mellan syrenivåer och höjningen. Det var delvis mentalt, men varje steg jag tog tycktes lämna mig med andan. I halsen
Pust.
Så småningom nådde vi vårt mål:
Vid en första anblick är det bara en massa gigantiska stenblock kring en utomhusscen. Men någon gång i historien måste någon ha stannat till och blivit inspirerad att sjunga, eftersom denna någon upptäckte en utmärkt akustik.
Tänk på de gamla utomhusteatrarna i Grekland där artisternas röster, utan förstärkning av elektrisk utrustning, nådde tusentals åskådare. Detta är samma sak – genialiskt skapat av naturen, bara en scen och sittplatser för att göra det komplett.
Amfiteatern håller regelbundna konserter under sommaren. Eftersom vi var där i slutet av februari så var det bara ett fåtal turister närvarande. Det hindrade inte våra sångare från att ta ton i solens rampljus. Vi jublade åt dem. Det är ingen liten bedrift att klättra uppför ett berg och sedan sjunga av dina lungors fulla kraft. I själva verket minns jag att jag hörde att en av våra sångare använde det sättet för att träna under sin tid i Kina.
Senare förstod jag att vår chaufför hade kört bussen till en övre parkering, för att vara närmare amfiteatern. Tekniskt sett närmare alltså. Nu var vi definitivt tvungna att klättra hela vägen till de bästa publikplatserna innan vi var tillbaka till bussen.
Jag tittade på den första trappan. Den tittade på mig. Den var täckt med ett tjockt lager av is.
Jag tittade på publikplatserna. Rader efter rader med träbänkar sträckte sig uppåt så långt jag kunde se. Jag försökte räkna raderna: 1, 2, 3… 24, 25, 26… 37, 38… och så vidare.
Efter ett djupt andetag började jag att klättra upp längs bänkraderna i mina stövlar. I sidled, märk väl, eftersom jag hade kjol på under min jacka. Vinden ökade vartefter jag klev uppåt, dess tjut och skrik fyllde mina öron med en målmedveten kraft. Jag klappade med händerna över öronen i protest. Moder Naturs sopranstämmor behöver verkligen mycket mer träning.
Jag var halvvägs upp (och stolt över det också!) innan jag såg att alla andra hade tagit den fina, normala och icke-isiga trappan på motsatt sida av teatern.
Åh. Det hade varit ett alternativ.
Nåväl, vad är livet utan att då och då ta de steg som få har gjort tidigare? I slutändan gjorde det ingen skillnad. Alla nådde toppen lika andfådda och gjorde en paus för att njuta av panoramat av sten, snö och himmel – innan stormen tvingade oss till bussen.
Tyvärr vinden, men det blev inget extranummer för dig.
Jade Zhan
Dansare
27 juli, 2012
