Min dubbla identitet som dansare och sångare

Det är svårt att vara artist, vare sig det är som professionell dansare eller sångare. Men hur är det att vara både och i en show? Det är en fråga många människor ställer till mig och ärligt talat så har det varit den konstigaste sak att vänja sig vid.

Hur började det?

Min barndom bestod varje dag av sång, dans och musik – det är vad jag alltid har tyckt om. När jag först började träna klassisk kinesisk dans sade folk att jag förmodligen skulle få glömma sången eftersom det är helt annorlunda än dans, de olika sätten att andas är oförenliga och så vidare…

”Okej, dans är intressant och svårt nog,” tänkte jag och fokuserade på att förbättra mina dansfärdigheter. Senare, efter att ha sjungit bara på skoj med andra dansare så blev det gradvis känt i ensemblen att jag kan sjunga. Andra artister uppmuntrade mig att ta några sånglektioner.

När jag fick min första chans att framträda som sångare var jag verkligen så nervös. Jag var bara van vid att framträda som dansare, med min kropp och inte med min röst.

Vad gör jag nu?

Nu har några år passerat och jag har vuxit både som dansare och sångare. Här är mina rutiner:

När vi kommer till teatern bedömer jag scenen med dansarna och gör därefter soundcheck med sångarna. Förutom att göra mina dansdräkter och löshår redo, så gör jag även mina sångkläder och sångskor redo. Under föreställningen springer jag ut efter en dans, ändrar från dansdräkt till min sångklänning, dricker lite vatten, värmer upp lite och går ut och sjunger. Sedan ändrar jag tillbaka till nästa dansdräkt för att avsluta resterande del av showen. Som vi australier brukar säga: ”Alltför lätt!”

För att säga sanningen, i början var det riktigt svårt. Det är okänt om det finns någon mer klassisk kinesisk dansare på heltid som även är sångsolist. Det kändes så knäppt att underhålla publiken med dans ena stunden och sedan nästa stund sjunga för samma publik – och sedan bära dansskor igen. Nästan som att i hemlighet byta skepnad.

Efter min första upplevelse av att framträda som sångare föredrog jag att dansa, detta då jag kunde dela scenen med andra utan att själv vara i fokus. Jag var också mer självsäker inom dansen, eftersom jag redan hade lärt mig att kontrollera min kropp som dansare. När jag började att uppträda som sångare kände jag mig obekväm med att bära de stora klänningarna och ha högklackat, ståendes där mitt på scenen framför ett hav av människor med allas uppmärksamhet fokuserad på mig, sången och min röst – urk!

Efter att ha fått mer erfarenhet lärde jag mig att inte tänka så mycket, utan att bara följa med strömmen. När allt kommer omkring så handlar det om att ge till andra. Att ha möjlighet att underhålla så många människor på båda sätten är något som jag är väldigt lycklig över att få göra.

I slutänden så är våra egna individuella roller inte det viktigaste – det är verkligen allas gemensamma ansträngningar som gör showen. Så jag kommer att fortsätta att uppskatta de stunder och möjligheter som ges för att bidra.

Och egentligen är det inte så svårt… så länge jag inte behöver sjunga och dansa på samma gång. Att snurra en näsduk eller göra en luftburen vändning medan man tar några toner – det vore galet på riktigt!