Vintershower – mycket för kallt

Att turnera är en kamp. Varje år övervinner vi ett antal motgångar, välter olika hinder och trotsar även väder och vind – allt för att uppföra en perfekt föreställning.

Att turnera innebär oändliga svårigheter. Från krävande bussturer till hala scengolv och obefintliga repetitionslokaler. Återkommande och prövande omständigheter dyker upp längs vår väg och varierar från ort till ort. Det finns dock en faktor som oupphörligen följer oss på vår vinterturné och försöker hindra alla våra ansträngningar – kylan.

Född och uppvuxen under den australiska solen (och ozonhålet också för den delen) är min oåterkalleligt solbrända hud och värmeanpassade kropp mycket ovan vid den nordamerikanska bitande vinterkylan. Misslyckandet med anpassningen syns tydligt på mina illa medfarna händer – spruckna knogar, rodnader och ibland blödande sår. Det gick så långt att jag övervägde att lägga foundation makeup på händerna för att dölja missfärgningen, av rädsla för att de skulle fånga publikens uppmärksamhet under showen. Jag backade dock från idén efter att ha kommit fram till att dräkter med fingeravtryck från foundation var ännu värre.

Förra året var jag först mycket nöjd med att ha tilldelats turnén i Asien – mellan tropiska Taiwan och soliga Australien. Jag hyste stora förhoppningar om att få slippa Amerikas hårda vinter. Men till min fullkomliga bestörtning sveks jag av Stillahavsasiens väder.

Först mötte vi ett frostigt Korea. Okej, jättebra. Men sedan var det som om vi drog med oss en massiv kallfront ned till Sydney, som före vår ankomst precis hade upplevt en värmebölja. Den tidiga hösten i Melbourne var inte bättre – och till råga på allt så kom vi till Taiwan precis i tid för att uppleva den kallaste mars månad på ett decennium. Jag började undra om kylan följde med oss enbart för att håna min längtan efter en solpaus.

I år har min grupp turnerat i Nordamerika och trots den relativt milda vintern har kylan följt med oss hela tiden. Vårt första framträdande var i Ottawa och vår nästa show blir i staden Rochester, beläget i norra delen av delstaten New York. Snart får vi åka till Europa och städer som Stockholm.

Kyla innebär farligt väglag under våra långa bussturer. Kyla innebär att motorerna fryser. Kyla innebär att öva i dunjackor på teatrar med otillräckliga värmesystem. Kyla innebär att fylla våra resväskor med värmeisolerande kläder, vilket ger mindre utrymme för souvenirer. Kyla orsakar rinnande näsor… australier tycker inte om kyla.

Vi gör dock vårt bästa för att den inte ska hindra våra ansträngningar att göra föreställningarna framgångsrika. Vi uthärdar. Vi bär handskar, överrockar, mössor och halsdukar när vi lastar och lossar rekvisitan. Vi ger allt på scenen oavsett vilken kondition våra kroppar är i eller hur mycket våra näsor rinner. Vi har inget emot att släpa runt på extra resväskor - så länge vi får uppträda är vi glada och nöjda.

En av våra danser i år kallas Snöflingorna välkomnar våren. Konstnärligt skildrar den en snöig vinterscen med vita näsdukar. Dansen avslutas med en signal om vårens ankomst och en strimma av hopp. Här finns en märklig likhet – förnyelse som kommer ur hårda omständigheter.

Europa – kom igen, nu kör vi. Jag tar med mig handskar.