Ankmästare på Peabody Little Rock

Kl. 10.47

Jag väntar i lobbyn på Little Rocks Peabody Hotel. Mindre än 15 minuter återstår innan Peabodys mest kända stjärnor anländer. Hotellets personal har redan förberett med den röda mattan inför händelsen.

Medan jag kontrollerar min kamera så knackar någon mig på axeln.

”Är du från Shen Yun-gruppen?”, frågar en kvinna i dräkt och högklackat – en av hotellets medarbetare.

När jag har bekräftat hennes antagande introducerar hon mig till en man som är flott klädd i scharlakansrött och håller en krokig käpp i högra handen. Han är Lloyd Withrow, ceremonimästare och en av endast tre officiella Duckmasters (Ankmästare) i hela världen. Jag är imponerad.

Kl. 10.51

Vår konferencier Kelly Wen kommer in i lobbyn och ansluter sig till oss. Hotellet ber oss sedan att bli Honorary Duckmasters (Hedersankmästare) som representanter för Shen Yun Performing Arts. Detta då vi har våra shower i Little Rock alldeles intill hotellet, på Robinson Center Music Hall. Om vi accepterar det så blir vårt uppdrag att ledsaga Peabodys ankor på den röda mattan under deras dagliga parad från hissen till hotellets damm och fontän. Det är en ceremoni som har ägt rum sedan 1940 – oavbrutet under krigstid, 13 presidenter och fler än 70 anksäsonger.

Vi är hedrade av denna inbjudan och accepterar uppdraget. Vi är angelägna att få se om denna ankparad är så speciell som det snattras om.

Kl. 10.53

Ankmästare Withrow ber Kelly och mig att stå vid fontänen. Där dubbar han oss till Hedersankmästare med sin käpp, kompletterat med ett officiellt intyg.

I lobbyn börjar en folkmassa att samlas; några är riktigt fint klädda medan andra är mer fritidsklädda. De förstnämnda är hotellets företrädare och står i en rad som hedersvakt. De sistnämnda har kameror i sina händer.

Kl. 10.58

Vi får direktiv att gå upp på den röda mattan, där vi vandrar den plyschiga sträckan till en inglasad hiss. Kelly och jag står sida vid sida vända mot publiken, medan Ankmästare Withrow ger oss instruktioner bakifrån.

”Buga” – instruerar han, och när vi börjar böja oss – ”Vinka som en prinsessa nu”. Vi vinkar. ”Glöm inte att le.” Det glömmer vi inte.

Vi anländer till balsalens terrass för att möta ankorna som har väntat på oss i sin kungliga vagn. Det finns fem totalt – en gräsand som heter JJ och hans fyra kvinnliga uppassare. Kelly och jag flyttar oss åt sidan när ankorna går in i hissen och vaggande går fram till glaset för att inspektera sin beundrande publik.

Hissen återvänder till lobbyn, där John Phillip Sousas ”King Cotton March” ljuder från högtalarna. Ankmästare Withrow promenerar ut genom dörrarna, släpande sin käpp som en guide för ankorna. Kelly och jag bildar eftertrupp. Kamerorna blixtrar under applåder från en uppskattande publik. Ankorna är oberörda av uppmärksamheten.

Åtta av oss går i en stor halvcirkel i lobbyn. Kelly och jag stannar innan fontänen, men änderna dyker rätt i, muntert snattrandes hela vägen. De kommer att tillbringa resten av dagen med att bada och äta av hjärtats lust, en flott vardag god nog för deras näbbar. När allt kommer omkring är de ju riktiga VIP – Very Important Poultry (mycket viktiga fjäderfän).

Om du undrar hur hela den här traditionen började, så finns berättelsen här.