Oas i oceanen

Här kommer en gåta: Vad får man om man kombinerar gudomlig inspiration och en huvudskada med Minas Tirith? Nej, det är ingen uppföljare till Sagan om ringen. Hamnade en klippig tidvattenö på din lista av gissningar?

Le Mont Saint-Michel är en ö strax utanför Normandie-kusten i Frankrike. År 708 bad ärkeängeln Mikael biskopen av Avranches, St. Aubert, bygga en kyrka överst på den lilla ön. Uppenbarligen var den gode mannen lomhörd, då han gång på gång ignorerade uppmaningen. Legenden säger att ärkeängeln klargjorde sitt budskap genom att använda sitt finger för att bränna ett hål genom St. Auberts skalle.

Under århundradena har ön och dess kloster byggt upp en ordentlig historia. Den har varit en viktig pilgrimsort, fängelse och avbildats på Bayeuxtapeten. Den har bevittnat krig, skadats av bränder och utsätts dagligen för tidvatten på upp till 15 meters skillnad mellan ebb och flod. I jämförelse leder det moderna St. Michel ett idylliskt liv, övervakar hjordarna av saltängsfår, marknadsför sitt eget varumärke av butter cookies, och serverar omeletter för 45 euro per måltid i sin populära restaurang Mere Poulard. Man har också sin beskärda del av berömmelse genom att arkitekturen varit inspiration till J.R.R. Tolkiens stad Minas Tirith med sina sju murar. Google har den fullständiga historien, men för att göra en lång historia kort ska jag avsluta min lilla historielektion här.

Vårt sällskaps buss stannade till här för ett kort besök på vägen från södra Frankrike till Irland (resten av resan färdades vi mestadels med färja). Med lågvatten, eftermiddagssolljuset och en måttlig mängd turister var det en idealisk dag för utforskning – bortsett från att vårt schema begränsade tiden till 40 minuter. För att undvika köer tog vår projektionsspecialist täten uppför ett antal trappor vid sidan, följd av några orkestermedlemmar och mig. Trapporna ledde oss genom en labyrint av blåsiga gränder och små bakgårdar med blomstrande blommor. Vi fick en skymt av livet på Mont St. Michel bakom kulisserna, bland annat en privat skulpturträdgård, en utsmyckad begravningsplats, och en mamma med två små pojkar – (möjligen) tre av öns omkring 40 permanenta invånare.

Vår genväg blev en spektakulär omväg och vi nådde toppen av klippan efter större delen av vår grupp. Förtrollad av havsbrisen tog jag en paus och tittade ut över skyddsmuren. Till och med på denna höjd var det svårt att se något vatten. Ett vidsträckt, torrt ödelandskap omgav ön, tack vare lågvattnet. Med himlen ovanför, sanden därnere och havet där bortom är det lätt att föreställa sig hur klostrets munkar måste ha känt sig fullständigt isolerade från det världsliga samhället. Här fanns en fullkomligt avskild oas – en värld i sig självt.

Det är inte riktigt Midgård, men inte långt därifrån.