Att verkligen spela för andra

Samtidigt som tårarna föll från kvinnan i publiken framför mig, så började även mina tårar att falla. Men det är svårt att gråta och spela oboe samtidigt.

Häromkvällen i Dallas var det en extra speciell förbindelse mellan publiken och oss; det kändes verkligen under numret The Choice (Valet). The Choice handlar om två vänner som måste välja mellan sin vänskap och officiella plikter i ett diktatoriskt system (Kina).

Från min fördelaktiga position i orkesterdiket kunde jag se ansiktena på första raden och jag kunde uppleva att människor verkligen blev berörda. Att vara en del av Shen Yun är ett sådant privilegium, då konsten som vi ger människor rör dem så djupt i deras hjärtan. Ja, det är färgstarkt, ja det är spännande, ja det är roligt och ja det är frapperande. Men det är mer än så. Det finns något som verkar nå människors själar.

Ibland när jag ser vad vår konst gör för publiken blir jag verkligen tagen själv. Vi framför berättelser om människor som inte har friheten att själva berätta. Och vi framför många andra berättelser också. Vi återupprättar älskade sägner om hjältar och skurkar, om helgon och vise män – sägner som det kinesiska folket en gång höll kärt. Men vet ni, som det visar sig är dessa berättelser inte så specifikt kinesiska ändå. De är universella. Och jag antar att det är därför de tilltalar människor oavsett var vi turnerar.