Australiskt kaffe - en kopp full av lovord

Utanför Melbournes State Theatre, där vi framträder, går jag några kvarter nerför gatan, bort från floden. Jag gör en högersväng runt återförsäljaren av Aston Martin och närmar mig ett litet kafé. Det heter "Bond". Jag går in.

"Svart. Long Black (dubbel dos av espresso hälls i varmt vatten)", säger jag till kafebiträdet. "Och iskaffe. Skakat inte rört".

* * *

Vi har precis avslutat sex veckors föreställningar i Australien. Vi började med nio föreställningar i Perth och avslutade med föreställningar i Sydney som var utsålda med endast ståplatser kvar, samt med fem föreställningar i andra australiska städer och däremellan två i Nya Zeeland.

Jag kommer att sakna många saker med Australien. Stränderna. Parkerna. Förkortningarna: barbie (barbecue = grillat kött), breakie (breakfast = frukost), Brissie (Brisbane). Sommaren i februari. Men en sak som jag kommer att sakna mest är kaffekulturen.

Bond Store-kafé, berättade ett kafébiträde på hotellet för mig efter att ha nedvärderat sin egen brygd, är bäst i Southbanks grannskap. Gömd bakom en tegelfasad kunde den lätt bli en attraktion i de flesta städer, men i Melbourne är den bara ett annat fantastiskt trendkafé.

Och det var samma sak i Perth. Och i Brisbane. Och även Toowoomba.

* * *

Ibland dricker jag för mycket kaffe. Andra gånger dricker jag alldeles för mycket. Under en dag med att sätta upp och framföra en föreställning och därpå följande natt med att resa, hade jag druckit en kopp kaffe till frukost, en mitt på förmiddagen, en efter lunch, en innan föreställningen och en under pausen. Australien har varit lite av en topp – jag drack tre koppar bara för en stund sedan medan jag skrev den här meningen.

Förstå mig rätt - jag kan sluta när som helst. I själva verket har jag redan slutat med kaffe permanent många gånger. Mer specifikt, jag har blivit selektiv. Jag dricker inte längre något som vagt liknar kaffe som finns i en mugg framför mig. Efter år av bränt kaffe i frigolitmuggar på avlägsna bensinstationer i den amerikanska vildmarken ... har jag kommit att uppskatta en god kopp kaffe, vad de kallar här en ”cuppa".

"Livet är för kort för dåligt kaffe", bekräftar en skylt här.

Min nuvarande vanliga dryck är vad australiensare kallar en "lång svart (long black)". Detta är vad vi amerikaner kallar en "Americano". Det är två eller tre doser av espresso med varmt vatten. Vissa kaféer häller i mycket varmt vatten, likt en grande. Andra gör det mer som ’en doppio espresso’ med bara lite extra vatten - vår dirigent Milen Nachevs val av förfriskning mellan två föreställningar.

Detta är inte en grön telatte eller något blåbärssmaksatt kaffe med grädde och socker. Man upplever i princip rent kaffe. Så kvaliteten på bönorna, rostningen och bryggtekniken är verkligen avgörande. Plus kärlek som kafébiträdet tillför.

* * *

I Staterna kan man dela upp våra kaffeställen i tre: De flesta platser - från bensinstationer till matställen till Dunkin Donuts - serverar bryggkaffe gjort med stora filter och en kaffekanna av glas eller annat kärl. Vissa kedjor, som Starbucks eller Au Bon Pain, erbjuder både bryggkaffe och specialdrycker; och slutligen finns det de trendiga kaffeställena. Dessa har ofelbart en vintage espressomaskin, en mängd olika bryggmetoder som sifon och kallbrygd, och åtminstone ett majestätiskt skäggigt kafébiträde i en svart v-ringad tröja.

I Australien existerar inte dessa kategorier. Jag har inte sett en maskin för bryggkaffe på hela resan. Med undantag för några kedjor är alla kaféer trendkaféer.

Även bensinstationer och närbutiker med dygnet-runt-öppet sju dagar i veckan, har alltför fantastiska espressomaskiner. Den enda andra plats som jag har sett detta på är Italien där man, på vilken bensinstation som helst och för en euro, kan få den bästa espresson man någonsin fått. Australien, för övrigt, har en av de största italienska populationerna utanför den italienska stöveln.

* * *

Efter en helg av föreställningar var det under vår sista morgon i Brisbane innan avfärden till Toowoomba, som jag hittade det perfekta kaféet. Det hade den rätta formeln för en morgon av produktivitet: bra kaffe, diskret musik, gratis wifi och eluttag. Men det fanns mer än så i detta kafé.

Under min tredje och sista beställning för dagen tog jag upp en konversation med mannen bakom kassan. Han visade sig vara ägaren, George Kalatzis, och man kan säga att han är en stigande stjärna på den australiensiska kaffescenen.

Hans Atomic Café, som är en del av hans större Coffee Streams of Australia, serverar australiskt odlat kaffe. Jag visste inte att man odlade kaffe i Australien. Visste ni det? Tydligen gör de det, bland annat i bergen i norra Queensland.

Efter att ha pratat med honom i över en timme blev anledningen till hans framgång uppenbar. Det är något som vi kan relatera till Shen Yun: hans arbete kombinerar en passion för något som han älskar genom att fylla ett behov av något som människor vill ha.

George var inte ute efter att kontrollera mer än 30 procent av Australiens kaffeproduktion, att förse butiker runt om i världen eller att få sina ansträngningar nämnda i parlamentet. Han älskar kaffe och han älskar att hjälpa människor. Han såg utarmade områden i Australiens landsbygd utan inkomstkällor och utan något förutsebart hopp. Och han hörde om utnyttjandet av odlare i utvecklingsländerna och om dålig kvalitet på bönor, massproducerade i tiotals ton för stora företag. Och han beslöt att staka ut sin egen väg.

Georges kaffe är odlat i Australien. Han tror på karma och att man skördar vad man sår. Han betalar bönderna ett ärligt pris som skär i hans vinstmarginal på kort sikt, men skapar tacksamhet och hållbar tillväxt för branschen på lång sikt. Alla bönor är plockade under förra året, de ligger inte i något lagringsutrymme hur länge som helst. Och bönorna är gröna, all energi som används är solenergi.

Jag var tvungen att berätta för honom om en vän och Shen Yun-kollega, Mark Abbott. Mark är också från Brisbane och har tålmodigt infört bättre kaffe till dumhuvuden som jag själv. Marks nuvarande hem, inte långt från Shen Yuns huvudkontor i New York, är alltid öppet för ett cappuccinobesök. Och om man har känt honom i minst tio minuter har man redan blivit inbjuden.

När jag berättade för George om Mark skickade han mig hem med tre påsar kaffebönor för att ge till honom. Jag kommer att se till att George kommer att se Shen Yun nästa gång vi är i stan och tar med sig en kopp kaffe.

* * *

P.S. Herr Seinfeld, om du läser den här bloggen, kunde du kanske överväga att skutta ner hit för en av dina kommande episoder av Comedians In Cars Getting Coffee. Kom bara ihåg att deras klassiska bilar kör på andra sidan av vägen.