Söta drömmar

Av alla mina danser den här säsongen är det faktiskt en i vilken jag bär den enklaste dräkten, gör det kortaste framträdandet och spelar den lättaste rollen, som ger mig mycket att tänka på. Läs vidare och ni kommer att upptäcka varför... 

Jag växte upp i öst. Det vill säga på USA:s östkust. Boston, Baltimore, Bridgewater och New Jersey var de platser där Betty lärde sig alfabetet, tillbringade hundratals timmar med att dingla från klätterställningar på rasterna och upptäckte alla andra barndomens glädjeämnen.

Fastän jag är etniskt kinesiska vaknade jag aldrig upp till ångade bullar eller risbuljong med torkat strimlat fläsk och snirkliga inlagda grönsaker. Frukost var en tid som reserverades för att inta Lucky Charms-flingor. (Jösses, vad jag älskade dessa stjärnfall) På sommarnätter vispade jag milkshakes med tre ingredienser som var till en tredjedel jordgubbssirap. På vintern var en mugg varm choklad det som jag kom hem till efter skolan, och jag fiskade upp minimarshmallows från koppen så fort att de fick aldrig en chans att lösas upp.

Med kontinenter skilda från varandra kunde jag inte uppleva vad barnen i Kina längtade efter under sommarens varma perioder eller under frostiga vinterdagar. Men jag kände till en upplevelse tvärs över oceaner som var bortom min fattningsförmåga ... och senare kom jag att inse att på grund av omständigheter som är olyckligare än avståndet kommer den att förbli ouppnåelig på obestämd tid.  

Den allra godaste godsaken

I norra Kina när vädret blir kyligt och nyårsfestligheterna närmar sig, säljer gatuförsäljare en välsmakande traditionell produkt som kallas kanderad hagtornsfrukt på spett . På engelska är det en tungvrickningsövning. På kinesiska är det bara tre läckra stavelser. Tang-hu-lu (糖葫芦) betyder bokstavligen "kanderade kalebasser". Kanske är det så de heter för när man trär dem på ett bambuspett liknar de runda hagtornsfrukterna kalebasser - om än glaserade röda sådana, som måste växa på träd i ett orientaliskt godisland.

Den här kanderade frukten sägs vara en perfekt kombination av sura hagtornsbär, som får munnen att snörpa sig, och sirap som kletar fast på tänderna, och kladdig frukt och krispigt skal. Varför säger jag att ”det sägs”`? Det är för att jag aldrig ätit den. Dessa beskrivningar är minnen av en dansarkollega och rumskompis som växte upp i det kinesiska fastlandet. Även när hon försökte hitta ord för att beskriva godiset för mig blev hennes ord sluddriga av en störtflod av saliv.

Så långt tillbaka som för två Asienturnéer sedan – just det, turnésäsongen är ett sätt för Shen Yuns artister att hålla reda på åren – var ett av mina mål som turist att uppleva magin av tanghulu. Då som nu tillåts Shen Yun inte att uppträda i Kina. Men vi blir varje säsong enormt varmt välkomnade i det kinesiskt kulturella Taiwan.  Men efter att i en och en halv månad ha kammat igenom dag- och nattmarknader mellan föreställningarna insåg jag att sockrade grillspett i Formosa fanns i form av jordgubbar, flerfärgade körsbärstomater, kiwi, carambole, drakfrukt, guava och liknande. Exotiskt, men inte vad jag letade efter. Det är förståeligt att man inte hittar nordliga buskar som hagtorn i Kräftans vändkrets. Så jag överlämnade 50 taiwanesiska dollar (ca 14 kronor), åt en tugga och tog en selfie med mitt röda bärspett. Men i sanningens namn var det ett uppdrag som inte helt var slutfört.

Min lilla dröm

Många i publiken har sagt att när man tittar på Shen Yun är det som om man var i en dröm. Och för många av våra artister är Shen Yun den plats där drömmar blir sanna. Både stora och små drömmar.

Den här säsongen spelar jag den sällan förekommande rollen av en godisförsäljare i dansberättelsen Ett barns val och får till mig av tanghulus överflöd. Där är en av mina kunder ett föräldralöst barn på väg att upptäcka en tragisk sanning. Tillbaka i 1999 var hennes föräldrar bland de miljontals människor som fredligt utövade den andliga metoden Falun Dafa när kommunistregimen började en brutal förföljelse av metoden och dess utövare. De, som så många andra, dödades för sin tro. Den pågående förföljelsen har splittrat oräkneliga familjer hitintills och denna historia är bara ett exempel.

Så deras barn lämnades utan minnen av sina föräldrar eller den tro de dog för att bevara. Mer än tio år efteråt skuttar hon nerför gatan, söt och oskyldig, när min tanghulu fångar hennes uppmärksamhet. En tugga är allt hon får innan hon får smaka av den mycket bittra sanningen; det förflutna uppenbarar sig slutligen för henne genom ett talande fotografi. Då ger sig flickan ut på ett uppdrag. Längs vägen möter hon gamla vänner och upptäcker mod, övertygelse och mycket viktiga svar.

***

När det gäller Betty, ska jag dansa och sälja (och återsälja) hundratals tanghulun med Shen Yun World Company genom hela Kanada, USA och Europa den här säsongen. Men hur syrliga och sega, söta och krispiga de än må vara kommer jag fortfarande bara att få smaka dem i min fantasi. Tills vidare.

En dag kommer vi att ta Shen Yun med oss till Kina. Vi kommer att iscensätta den autentiska traditionella kulturen i dess hemland. Och när den dagen kommer får jag stryka flera drömmar från min att-göra-lista, drömmar både stora och små.