När som helst, var som helst

Vi har just avslutat vår sista föreställning i Toronto vilken avrundade en lyckad Kanadaturné. Jag måste säga att det har varit fantastiskt! Vi har haft så gott som fullt hus nästan varje föreställning och publiken här var extremt entusiastisk, vilket ger oss artister massor av motivation och uppmuntran.

I en av föreställningarna lutade en man sig över orkesterräcket hela tiden och hans ögon vandrade från scen till orkestergrav, från dansare till dansare, instrument till instrument, hela tiden leende och nickande. Även om det var lite distraherande så var jag väldigt glad över att se hur engagerad han var i vår föreställning. När jag började i Shen Yun och fick veta vad gruppen gör så blev jag ärligt talat lite överväldigad. Genom dans och musik visar vi fem tusen år av kinesisk historia och den renaste essensen av kinesisk kultur på två timmar! Är det möjligt? Kommer människor att förstå? Det är ögonblick som dessa som säger mig: Ja, Kevin, de förstår verkligen och inte bara det, de älskar det!

För att inte göra publiken besviken så gör vi vårt bästa för att uppnå perfektion i framförandet. Det är en annan sak som jag älskar med att vara med i Shen Yun – alla arbetar VERKLIGEN HÅRT. Jag kan alltid känna av engagemanget, det finns inget sådant som en slö arbetsmiljö eller en seg dag. Artisterna arbetar hårt, men inte för gaget eller för att få vara i rampljuset eller att bli omtalade. Alla här är helt inriktade på ett enda enkelt mål: att ge publiken den mest renodlade och vackra föreställning som är möjligt. Det är allt.

Här är ett exempel på hur långt vi kan sträcka oss: Vi hade årets första ”bussrepetition” på vägen från Montreal till Toronto. Eftersom bussturen är allt för skumpig för att ta fram våra värdefulla instrument, så repeterade vi genom att sjunga våra stämmor med dirigentens ledning från främre delen av bussen. Om du kan sjunga det rätt så kan du spela det rätt. Så där satt vi, en buss med proffessionella musiker, med noterna i knät bredvid nötmixpåsar och all möjlig annan snacks och försöker att sjunga vansinnigt komplicerade stämmor. Musikerna har kanske skickliga händer och snabba fingrar, men de flesta av oss är inte tränade sångare.

Långt ifrån faktiskt. Jag kvävdes nästan när jag försökte träffa de höga violintonerna och tungan blev öm av att gå igenom en sida med snabbt löpande sextondelar. Trombonen blåste nästan ut mina trumhinnor med sin överraskande starka röst. Slagverksgruppen var de mest komiska. Vi har ett brett spektrum av exotiska kinesiska perkussionsinstrument och de används alla flitigt. Så slagverkarna försökte efterlikna deras instrumentljud men lät som om de drev med kinesiska namn: Guang! Ching! Ding! Chia! Hur som helst, det ovan beskrivna kaoset varade några minuter innan musikern i oss tog över. Violinisterna började sjunga de höga tonerna i en lägre oktav och melodin framgick till slut. Alla andra justerade ljudstyrkan för att komplettera de övriga stämmorna och innan vi visste ordet av hade vi en a cappella-orkesterövning. Slagverkspartierna var dock fortfarande komiska men det var inget de kunde göra något åt. På det här viset gick vi igenom hela vår föreställning. Det är inget skämt, vi sjöng igenom vår musik i sträck på två timmar.

Nu, när jag är tillbaka i USA, känner jag spänning inför våra kommande föreställningar i nordamerika och även europaturnén. Jag kan knappt vänta på att få dela vår konst med resten av världen och konstigt nog ser jag på något sätt fram emot nästa busrepetition också.

Så, kolla upp vårt kalendarium så vi får se dig på en av våra kommande föreställningar (den här gången med våra instrument)!