Att föra kinesisk kultur tillbaka till sitt hemland

”Vår show innehåller autentisk traditionell kinesisk kultur. En föreställning som denna kan du tyvärr inte se i Kina. Shen Yun har dock sin bas utanför Kina och kan fritt presentera dessa traditioner på scen.”

När vårt värdpar avslöjar detta faktum för vår publik kan jag inte låta bli att känna sorg över ironin i det. Kanske tror man att det bästa sättet att lära sig om en kultur är att besöka dess ursprungsland. Varför förbjuds då en uppvisning av traditionell kinesisk kultur på den plats där den föddes?

Liksom många andra av Shen Yuns artister är jag uppvuxen utanför Kina och påverkad av värderingar och influenser från det västerländska samhället. Jag hade bara en ytlig förståelse av min egen kultur. Men visst fanns det kinesisk kultur att uppleva – Australien är känt för att vara mångkulturellt och det var inte ett så litet antal asiatiska invånare i mitt område. Jag talade kantonesiska hemma, gick i kinesisk skola på lördagar och besökte ofta kinesiska restauranger. Men det var ändå långt ifrån att verkligen uppskatta mitt eget arv.

Jag hade ingen aning om att den kinesiska kulturen var känd som en ”halvgudomlig kultur”. Jag visste ingenting om de konfucianska värderingarna välvilja, rättfärdighet, anständighet, kunskap och integritet – värderingar som var beteendenormer i det forntida kinesiska samhället. Jag visste mycket lite om Kinas historia som sträcker sig över 5 000 år, jag hade bara lärt mig om Qindynastin i gymnasiet (och den dynastin varade i bara 15 år). Jag kände inte till många kinesiska ordspråk, berättelser eller legender (förutom Färden till västern) och än mindre de lärdomar som överfördes mellan generationer. Med andra ord visste jag inte mycket om att vara kines. Jag var en sann patriotisk australier och var stolt över det.

Ironiskt nog upptäckte jag inte kinesisk kultur i Kina – jag hittade den i USA efter att ha börjat som dansare i Shen Yun.

Deltagandet i Shen Yun har fått mig att inse och låtit mig återuppleva min egen förlorade kultur, liksom det har gett mig en möjlighet att dela dess skönhet med resten av världen. Den största upptäckten som jag gjort är kanske att traditionella kinesiska värderingar är tidlösa och universella. Jag tror att det är anledningen till att publiken runt om i världen, oavsett etnicitet, upplever att dessa idéer talar till dem. Jag är väldigt glad att ha återupptäckt mina rötter och jag vet att många av oss känner likadant.

Jag blev så ledsen över att upptäcka i vilken grad regimen i Kina har försökt att systematiskt radera denna storslagna historia och hålla den borta från unga kinesers medvetanden.

Jag läste min danskollega Ophelia Wus blogginlägg om att gå i gymnasiet i Kina, en chockerande uppenbarelse av hur dagens utbildningssystem i Kina verkligen är. Eleverna vet inte hur man värdesätter sin egen kultur. I stället tvingas de att förkasta den samtidigt som de hjärntvättas med politiska dogmer. De fås att tro att det gamla samhället var efterblivet och att kommunistpartiet är ”mäktigt, ärorikt och korrekt”.

Tron på det gudomliga är en integrerad del av kinesiska traditioner och ändå tvingas eleverna till ateism. Hela utbildningssystemet är utformat för att utplåna själva kärnan i att vara kines.

Varför försöker den kinesiska regimen att utrota en sådan magnifik och djupgående kultur som har definierat det kinesiska folket och har blivit allmänt erkänd genom Shen Yuns föreställningar? Det saknar allt förnuft.

När jag tänker på saken känner jag mig faktiskt ganska lyckligt lottad som har fötts utomlands, långt ifrån den typen av repressiv miljö. Men jag känner också ett ansvar. Jag vill dela skönheten med de unga i Kina, skönheten från deras eget arv. När allt kommer omkring är ju de precis som jag – och de har all rätt att få veta om sin egen kultur.

Jag är övertygad om att vi en dag kommer att kunna återföra den äkta traditionella kinesiska kulturen till sitt hemland.