Tidskriften Stage Whispers: "Shen Yun"

Konstnärlig chef D.F Arts Center. Guldkusten: 20-21 januari 2018. Perth: 24-28 januari. Canberra: 31 jan-feb 1. Sydney: 7-11 februari. Bendigo: 3-4 februari. Adelaide: 13 feb.

Det finns något från ”en annan värld”, till och med magiskt kring Shen Yun som en produktion, som leder till en rad adjektiv som berömmer den ... utsökt, eterisk, excellent, esoterisk, spännande.

Visst blandar produktionen högteknologiska audiovisuella (AV) och datoriserade backdropsbilder (CGI) – tack vare Ken-Chieh Hsu och hans team - i form av design för scenografi och digital animation som vi inte sett tidigare utom på storskärm i de allra dyraste filmerna. Sammankopplad med detta är renheten i föreställningen - inga jippon eller tricks, bara häpnadsväckande disciplin och precision i kombination med enastående talang. Varje hand rör sig som en hand, varje vändning, varje arabesk är på samma höjd. Det tar verkligen andan ur en och det skulle vara bra för många ballettkompanier att studera disciplinen hos Shen Yuns dansare, tillsammans med deras fantastiska teknik. Ändå finns det en naivitet, en oskuldsfullhet och respekt för kulturen som är långt ifrån glittret av de flesta samtida teatrar.

Det är denna förening av en fantastisk högteknologisk presentation med renheten i den forntida kinesiska dansen (som inkluderar snurrande volter och akrobatik) som gör den till en mycket speciell föreställning.

Visuellt, förutom dansare som bokstavligen verkar flyga upp från scenen och sväva in i molnen eller landskapet bakom dem, bara för att flyga tillbaka och landa på scenen igen, är showen ett härligt collage av tyger och färg. Dräkterna är fantastiska med underbara färgkombinationer som påminner om en aptitväckande sorbet - pistasch och blek lavendel, varm apelsin och djup mint, färger som inte borde fungera tillsammans – men som gör det.

Programmet är en blandning av traditionell klassisk dans i all sin skönhet med busiga och skrattretande upptåg, och till och med några politiska kommentarer om det moderna Kina (men var inte orolig, det handlar om en sann historia från en andlig synvinkel, inte om propaganda).

Mina favoritstycken inkluderar "Handynastins vattenärmar", koreograferad av Michelle Ren där kvinnliga dansare har otroliga ärmar på sina dräkter, som fungerar på samma sätt som "band" i konstnärlig gymnastik. Att se fladdrandet och vågrörelserna av det långa materialet - tolv dansare multiplicerat med två - helt i samklang är något av sådan skönhet att man knappt vågar andas. Ett liknande stycke är det utsökta "Virvlande näsdukar", även koreograferad av Ren med Yungchia Chen, där dansarna använder enkla tygstycken för att utföra tricks som borde förpassa alla frisbees till soptunnorna en gång för alla.

Berättelserna innehåller "Den underbara Apkungen bekämpar trollkarlen", som använder audiovisuell teknik till perfektion, och den gripande "Hängivenhet", där kärlek och engagemang stiger till andliga höjder. Vid den föreställning som jag deltog i fanns det några personer i publiken som grät.

Solistdansarna Jaling Chen, Daoyang Zheng, Alvin Song, Elsie Shi, Victor Li och den karismatiska Monty Mou - som faktiskt föddes i Sydney - är alla klassiskt utbildade och fantastiska tekniska experter på sin konst. Men som om scenens artister inte räcker till, insisterar Shen Yun på att turnera med en full orkester som blandar allt vi hört i en västerländsk symfoniorkester, plus det unika ljudet av forntida instrument som bär melodin från alla originalnoter. Chia-Chi Lin dirigerar sina musiker med stor självsäkerhet och Linda Wangs erhusolo var underbart stimulerande och känslosamt.

Det finns så mycket att älska hos Shen Yun att det skulle vara drumligt att nämna de element som inte fungerar som de borde för en västerländsk publik. Det här är underhållning av högsta kvalitet, och även om biljettpriserna är höga (Shen Yun är ett ideellt företag), var annars kan man se ett turnékompani med över 80 artister och musiker som ger sitt allt på ett så utsökt sätt?

Teaterns makt upphör aldrig att förvåna mig, och här, i en två timmars föreställning, får vi uppleva en livsbejakande och livsförändrande upplevelse.

Det är en upplevelse som kommer att vara med er länge efter att ridån gått igen för sista gången.

"Stage Whispers" är en tidskrift som publiceras varannan månad och som bevakar scenkonst i Australien och Nya Zeeland.