Missuppfattning 4: Det forntida Kina var bakåtsträvande och förtryckande

Under Qindynastin (221-206 f.Kr.) blev kejsarna Kinas högsta ledare. Även om det aldrig utformades en grundlag i det forntida kinesiska samhället, spelade konfuciansk ideologi motsvarande roll i kontrollen över den kejserliga makten.

Den konfucianske lärde Dong Zhongshu skrev “Tre föredrag om himlen och människor” åt kejsare Wudi. Där förklarar han varför kejsare måste rätta sig efter den konfucianska principen om renzheng (barmhärtigt styrande). Från och med Handynastin fungerade det konfucianska tänkandet som ett rättesnöre för kejsaren.

Från och med Sui- (581-618 e.Kr.) och Tang- (618-907 e.Kr.) dynastierna administrerades Kina enligt systemet ”Tre departement och sex ministerier” (Sansheng Liubu Zhi). Det påminner om västvärldens fördelning av statsmakten på flera organ som motväger och kontrollerar varandra. Kejsarens påbud granskades och bekräftades av censoratet, som hade makt att avslå kejsarens påbud.

Det forntida Kina hade också yttrandefrihet. Songdynastins grundare kejsare Taizu svor att aldrig döda sina ministrar eller censorer. Därigenom gav han dem full frihet att uttrycka sina åsikter och inställningar.

Ända sedan den kinesiska civilisationens början har privat egendom alltid respekterats. Innan kommunistpartiet tvingade till sig makten sträckte sig den statliga inblandningen bara till kommunnivå (motsvarande dagens stadsnivå). Med undantag för att militär värnplikt, skatteindrivning och obligatoriskt arbete i officiella projekt så blandade sig staten inte i den vanliga medborgarens förehavanden.

Dao-skolan betonar balansen mellan yin och yang och den konfucianska skolan förespråkar harmoni vid oenigheter. Alltså var det forna Kina ett mångfacetterat men tolerant samhälle. Detta märktes särskilt under Tangdynastin, då konfucianismen, buddhismen och daoismen samexisterade och blomstrade. Dessutom predikades kristendom, judendom och andra religioner öppet i Kina.

Som Himlens son var den kinesiske kejsaren tvungen att lyda Himlens påbud. Han skulle vörda gudarna och respektera traditioner, kultur och sina förfäder. Det här var inte unikt för Kina. Genom historian kan liknande exempel hittas från det forntida Rom och Europas medeltid.

Under Handynastin (206 f.Kr. - 220 e.Kr.) etablerade Kina den kejserliga högskolan som kunde ge systematisk utbildning för att fostra eliten. Under Suidynastin (581-618 e.Kr.) utvecklade kejsarriket ett omfattande och opartiskt system för att välja tjänstemän. Efter att Konfucius startade den privata undervisningen öppnades möjligheten också för det kinesiska folket att få en likvärdig utbildning. Det forntida Kinas litterära konst blomstrade också på ett sätt som inte kan ses i vårt moderna samhälle.