En berättelse om osjälvisk skönhet
En av det forntida Kinas fyra skönheter avbildas ofta till häst, med en pälsfodrad resemantel draperad över axlarna. I armarna håller hon en dyrbar pipa och i ögonen håller hon, med en orubblig beslutsamhet, tillbaka tårarna.
Wang Zhaojun var en dotter av den västra Han-dynastin under det första århundradet f.Kr. Ända sedan ungdomen var hennes exceptionella skönhet, intelligens och många talanger kända över hela landet. Vissa folksagor säger att hon var en gudinna som skickats av himlen med ett särskilt uppdrag - att bringa stabilitet till stridande nationer och lycka till dess folk.
En övergiven ädelsten
Zhaojun föddes in i en högt ansedd familj. Redan som ung blev hon väl förtrogen med klassikerna, trollband lyssnarna med den fyrsträngade pipan och var också skicklig i den kinesiska lärda personens fyra konstarter (den kinesiska cittran, strategispelet Go, kalligrafi och måleri).
Det var inte mer än väntat, att när kejsar Yuan utfärdade ett dekret som kallade in framstående kvinnor från hela riket till det inre palatset, så var Zhaojun det främsta valet att representera sitt distrikt. Och även om hon sörjde över att behöva lämna sina föräldrar och dem henne, måste påbudet följas.
Enligt sedvanan skulle kejsaren, när han valde en ny konkubin, gå igenom porträtten av kvinnorna i sitt harem. Tyvärr gjordes dessa porträtt ofta av giriga målare som inte var främmande för att försköna en kandidats målning om hon gav honom en rejäl gratifikation. Zhaojun ville inte ta till sådana medel. Så trots att hon besatt sublim skönhet och briljanta talanger förbigicks hon i urvalsprocessen. Därefter förblev hon en mindre viktig väntande dam under några ensamma år, helt obemärkt av kejsaren.
Besvärliga grannar
På de vindpinade stäpperna bortom Kinas norra gränser levde ett nomadiskt folk som kallades Xiongnu. De var en mängd stammar som förenades strax före Han-dynastins början. Som ett förbund var Xiongnu mäktiga och skrämmande. Ibland valde de att byta hästar och boskap mot kinesiskt te, destillerade drycker, ris och siden. Andra gånger valde de att plundra och göra räder. Hankejsarna försökte med olika metoder att hantera situationen, bland annat genom att skicka trupper för att slåss och sända sändebud för att förhandla om fred. Det var ett ansträngt förhållande.
År 33 f.Kr besökte Xionguhövdingen Huhanye Chanyu Han-huvudstaden för att visa heder och för att stärka de relativt trevliga förbindelser som rådde vid den tiden. I gengäld för sina tributgåvor fick han generösa belöningar från kejsaren. Vad han egentligen ville ha var dock en Hanprinsessas hand; han ville bli kejserlig svärson.
Tre gånger gick han ner på knä och vädjade till Hankejsaren. Men kejsaren kunde inte på något sätt överlämna sin prinsessa - hans ögonsten - till nomaderna. Hans majestät blev mer och mer förtvivlat, tills han kom ihåg att kejsare före honom, för att ingå äktenskapsallianser, gav titeln "prinsessa" till en dotter till den kejserliga klanen eller en palatsdam. Han beslöt att göra detsamma.
Efter att ha rådfrågat sina rådgivare gick kejsar Yuan med på att en vanlig hovdam som han aldrig hade sett skulle duga ... Kan du gissa vem?
Valet
Vid den här tidpunkten var Han-dynastin ett riktigt bra ställe att vara på. Konfucianismen var inne. Utexamineringar av civila tjänstemän var på frammarsch. Uppfinningen av en tidig form av papper främjade läs- och skrivkunnighet och konst, och fu-rimmad prosa blomstrade. Huvudstaden Chang'an hade nio statligt kontrollerade marknader. De välbeställda kunde köpa lyxvaror av skickliga hantverkare i guld, silver, brons, jade, lack och keramik. De åt en varierad kost bestående av ris, vete, korn, hirs, soja och linser, nudlar, bröd och kakor, nötkött, lamm, fläsk, kyckling, anka, fasan, hjort och fisk. De kryddade maträtter med ingefära, kanel, honung, sesam, Sichuanpeppar och kummin och åt litchi, jujube-dadlar, granatäpplen, plommon med mera. Det var en tid av framsteg och välstånd.
I jämförelse med detta verkade Xiongnu-livsstilen dyster. Vem skulle vilja bli förvisad till de kalla och oförlåtande stäpperna för att leva en dyster tillvaro i ett provisoriskt jurttält och ta hand om boskap dag ut och dag in? Inte ens att bli utnämnd till prinsessa skulle kunna sätta denna slutdestination på någons vilja-göra-under-livet-lista.
Men när Zhaojun blev tillfrågad tänkte hon på allt som hennes beslut skulle påverka utöver hennes egen lycka. Hon tänkte på sin familj, sina föräldrar och bröder, och på att lämna det stora Han-riket - att resa bortom "civilisationens" gräns till det okända, för att för alltid leva bland främmande människor, med främmande seder och bruk, som talar ett främmande språk. Men hon tänkte också på vad en lyckad äktenskapsallians skulle innebära för det Stora Han. Och hon lugnade sitt hjärta.
Kvällen före Xiongnu-delegationens avresa beslöt kejsaren att titta till hovdamen som gått med på att bli bortgift. Men jungfrun som tog emot honom var inte vanlig och oansenlig. Hon besatt en utomjordisk skönhet som fick hans hjärta att hoppa till. Och hon hade en sublim hållning som tog andan ur honom.
Vad heter du nu igen? När kom du till palatset?
…Du kan inte presenteras till Xiongnu! Det här är inte rätt?!
Kejsaren gav sig iväg för att leta upp sina rådgivare. Men de första han stötte på var hustrun och dottern. När de kände av kejsarens ändrade inställning kastade de sig till hans fötter i stor förtvivlan.
Far! Det måste vara hon!
Er majistät! Ni skulle väl inte förvisa er egen dotter till barbarerna?
Jag ber er!
Kejsaren vacklade. Han kände sig upprörd över att han var på väg att förlora en så otrolig kvinna från sitt harem. Efter att ha sett Zhaojun ville han göra henne till sin nyaste konkubin - kanske sin favoritkonkubin. Ändå kunde han inte dra tillbaka sitt löfte till Xiongnu-hövdingen. Och att ge bort sin egen dotter var uteslutet. Med en tung suck begravde kejsaren alla tankar på att behålla Zhaojun i palatset.
När det gäller de bedrägliga hovmännen som höll Zhaojun gömd under alla dessa år skulle de få en korrekt behandling.
Steppernas drottning
Xiongnuhövdingen däremot var glad över att kejsaren hade gett honom den mest himmelska kvinna han någonsin hade sett. Och tidigt nästa morgon gav sig nomaderna av med sin nya drottning på ett ceremoniellt sätt.
Det är här den populära bilden kommer in - Zhaojun tar på sig en lång resekåpa och beger sig mot den norra gränsen. Även om hon var beslutsam att tjäna sitt land, var det ändå inte lätt att gå. När hästen gnäggade klagande bildades en klump i halsen, som var svår att svälja och tårar vällde fram i ögonen.
När Handynastins Kina försvann bortom horisonten tog Zhaojun fram sin pipa, och en mycket känslosam melodi utbröt. Det sägs att en flock gäss som flög över blev så fängslade av hennes skönhet och hennes sång att de glömde att slå med vingarna och föll rakt ner från himlen. Denna berättelse gav upphov till "Fallen Geese" - en finurligt klingande anspelning på den eleganta Zhaojun.
Efter att ha anlänt till stäpperna anpassade sig Zhaojun snart till nomadernas livsstil och blev deras älskade matriark. Hon glömde dock aldrig sitt hemland och uppmanade alltid Xiongnuledarna att upprätthålla fredliga förbindelser. Hon lärde Xiongnu om Hanlagar, seder och kultur och stannade hos dem resten av sitt liv, även efter sin mans död. Från och med det förekom inga krig mellan de två rikena på sex decennier - en anmärkningsvärd bedrift.
De fyra skönheterna i det forntida Kina var inte bara exceptionellt vackra, utan också anmärkningsvärda kvinnor som hade stort inflytande på Kinas historia. Av de fyra är Zhaojun ihågkommen för sin osjälviska uppoffring. Vissa anser att hennes bidrag är likvärdigt med Han-dynastins största generaler.
Under två årtusenden har hennes historia återberättats gång på gång, bland annat av den legendariske poeten Li Bai, som skrev:
Månen över Han-palatset och Qins land,
Kastar en flod av silverfärgat ljus och tar farväl av den strålande kvinnan.
Hon beger sig ut till vägen på juvelporten,
en väg hon inte kommer att resa tillbaka.
Månen över Han-palatset stiger upp från de östra haven,
Men den strålande kvinnan som gifte sig i väst kommer
aldrig mer att återvända
Shen Yuns dansberättelse ”The Story of Lady Wang Zhaojun” från 2021-2022 har fört en dansversion av hennes berättelse till världsscenen.
