Stridsvagnar

I det forna Kina var lätta vagnar viktiga stridsfordon. De utvecklades under Xiadynastin omkring 2000 f.Kr. och användes för att transportera infanteri och vapen över slagfälten.

 De tvåhjuliga kinesiska vagnarna rymde vanligtvis tre soldater. Befälhavaren stod på den vänstra flanken, krigaren på den högra och vagnföraren stod i mitten. Forntida vagnförare var tvungna att genomgå en rigorös utbildning i Yu, d.v.s. konsten att köra en stridsvagn. Yu ansågs vara en av de sex konster som en sann gentleman behövde behärska som en del av den konfucianska utbildningen.

Under den östra Zhouperiodens kaotiska tid (770-221 f.Kr.) mättes en ledares makt i antalet stridsvagnar som han ägde.

Stridsvagnarna var utrustade med försvarsanordningar såsom läderpansar och sköldar, och bestyckade med vapen såsom Ge, en dolk-yxa vilken användes för att göra kortdistanssattacker på fiendens stridsvagnar, samt pilbåge. En vagnenhet bestod av tre bepansrade krigare, 72 infanterister och 25 vapendragare, vilket tillsammans bildade ett team på över 100 män. Men vagnens storlek gjorde den svår att styra och endast lämplig för krigföring på plan mark. Under Handynastin (206 f Kr-220 e Kr) blev den kinesiska stridsvagnen sålunda ersatt av ett mer rörligt kavalleri och fotsoldater.

Stridsvagnarna bar också banderoller, flaggor och trummor i syfte att upprätthålla kommunikationen och för att vidarebefordra instruktioner mellan fordonen.

 Sådana trummor återfinns på de stridsvagnar som används i Shen Yuns föreställningar. Dessa urgamla kinesiska trummor var viktiga för att trumma upp moralen, skrämma fienden och snabbt kunna ändra stridsformationer på slagfältet.