Helgade salar och heliga tempel

Arkitekter i gamla tider byggde tempel som hade ett antal väsentliga syften för kineserna. Människor dedicerade dessa till sina förfäder som en form av respekt; de använde dem som platser för tillbedjan och uttryckte vördnad för himlen, jorden och lokala gudomar. Buddhistiska och taoistiska kloster kännetecknades av väldiga tempelkomplex där munkar levde, bad och studerade skrifter.

Varje kinesisk dynasti hade sin egen unika arkitektoniska stil. Tangdynastins arkitekter tilltalades av halmtak och raka taksprång, medan man under dynastierna Ming och Qing föredrog att prägla sin arkitektur färgstarkt, med cinnoberröda och gula nyanser reserverade för kejserliga residens.

Kungliga kvarter hade vanligen symmetriska strukturer, med byggnader arrangerade runt omkring stora rektangulära gårdsplaner. Den centrala punkten i dessa välbärgade hem, omgivna av trädgårdar och mindre byggnader, var den ståtliga och högtidliga ”Stora salen”.

Platser för tillbedjan kunde vara storskaliga och praktfulla tempel med flera stora salar eller anspråkslösa, lokala helgedomar med mindre innandöme och enklare utsmyckning. Vart och ett av dessa hade en unik karaktär, bestämd av geografiska förutsättningar och inhemska seder.