Den gamle mannen och skägget (del 2)

Läs del 1

I förra årets program hade jag två karaktärsroller. Den ena var Xiao He, chefsrådgivare till den första Handynastins kejsare och mentor för den aldrig besegrade general Han Xin, omkring 200 f.Kr. Den andra var Liu Yanchang, en lärd man som en gudinna blev kär i och gifte sig med på jorden. Båda dessa roller innehöll duettdelar. Så man kan säga att jag inofficiellt var en huvuddansare även om detta inte råkade framkomma i programboken, vilket faktiskt inte gjorde mig något alls. I år så är min huvudsakliga karaktärsroll en gammal abbot som framträder i cirka 30 sekunder för att bannlysa den berusade munken Lu Zhishen från klostret.

För mig är det verkligen så att det inte har någon betydelse vilken roll jag än spelar eller var jag är på scenen. Det är ändå upp till koreografen att bestämma. Även om jag skulle placeras långt bak på scenen i ett mörkt hörn skulle jag fortfarande försöka göra min del så bra som jag någonsin kan. Jag tror att alla mina danskollegor i ensemblen känner på ungefär samma sätt. I år känner jag mig belåten, men ändå beslutsam att vara en lika bra gruppdansare som huvuddansare. Dessutom har det visat sig vara riktigt häftigt att spela en gammal man med skägg!

Även om jag bara framträder mycket kort på scenen i denna roll, så måste jag medge att för mig är det de mest angenäma 30 sekunderna av hela programmet. Varför det? Därför att jag verkligen får ut så mycket av dessa 30 sekunder. Först och främst är det en roll som verkligen får mig att tänka till kring den gamle abbotens karaktär – vilka är de reaktioner och känslor han kan uppleva som herre för det väldisciplinerade klostret när han ser en av sina lärjungar komma hem så totalt berusad. Utmaningen ligger i att fånga hans mentala förlopp för att sedan mima ut det i varje steg han tar.

Varje gång innan jag går in på scenen har jag fått vanan att tänka efter – hur ska jag göra mina rörelser och poser så tydliga som möjligt för att exakt beskriva vad jag vill säga till publiken. Även en liten skillnad i hur jag håller huvudet skulle störa det hårfina uttrycket av känslor och även påverka precisionen i dansens beskrivning. Kanske verkar det inte fullt så komplicerat för publiken som tittar (det är ju trots allt bara några sekunder). Men detta är vad jag funderar över i kulisserna varje dag innan dansen.

Vad jag även uppskattar med denna roll är att jag inte behöver svettas i onödan. Och för att vara ärlig, vad jag gillar allra mest är den oerhörda glädjen över att få bära ett falskt skägg.

Ni kanske undrar, vad är det för speciellt med ett falskt skägg? För er kanske det bara ser ut som en bit gammal hudfärgad nätmaska med slingor av burrigt svart och vitt hår som sticker ut. Men för mig har det här skägget en historia. Detta är just precis det skägg jag bar förra året som den forne förmyndaren Xiao He och som bokstavligen har hängt ihop med mig i runt 100 föreställningar.

Efter alla föreställningar som vi har gått igenom tillsammans, man och skägg, så har jag utvecklat en slags tillgivenhet för det och dess doft av lavendel hårspray. Med ett silvrigt skägg lindat runt ansiktet kan jag känna att min mentala ålder har mer än fyrdubblats och att jag förvandlas till en kinesisk Gandalf Grå. Utan det – så har jag svårare att komma in i karaktären och känner mig helt enkelt inte så vis längre.

Oväntat nog är rollerna som Xiao He och den gamle abboten mycket lika. Båda karaktärerna är gamla och visa. Båda gör sin entré från bakgrunden, till vänster om trappstigningen, och observerar dramats händelser på scenens mitt. Båda gör ett plötsligt inlägg av överraskning ackompanjerat av ett förändrat stämningsläge i musiken. Detta följs av ett växelspel med huvudkaraktärerna – den store generalen Han Xin och den berusade munken Lu Zhishen. Och så förstås, båda karaktärerna bär på samma skägg.

Istället för fyra små översittare som retar Han Xin, så har denna berättelse fyra unga munkar som tar itu med och hindrar Lu Zhishen från att komma in i templet. Istället för att vara imponerad av Han Xins stora ödmjukhet och tolerans, så är jag i år upprörd och besviken över min lärjunges fylleri. Istället för en rätvinklig hatt och en purpurfärgad rock med muffärmar, typisk för Hanepoken, så har jag i år rakat huvud och en brun munkrock från Songdynastin.

Och det mest speciella av allt, min dansarkollega Rocky Liao som spelade Han Xin förra året spelar även Lu Zhishen i år.

Som ni nu förstår, vilken roll man än dansar så finns det nya saker som ska läras och roliga saker som ska upplevas – speciellt när det medför ansiktshår!

(fortsättning följer…)