Den gamle mannen och skägget (del 3)

Läs del 2

Efter bara några få månader av repetitioner och föreställningar med min nya grupp, Shen Yuns New York Company, så har jag redan funnit mig bekvämt tillrätta. En dag frågade någon mig hur jag upplever att inte längre vara en huvuddansare – och om jag känner mig ”degraderad” eller inte.

Jag har egentligen aldrig brytt mig om var jag står på scenen, så länge som jag är en del av Shen Yun. Att tillhöra Shen Yun har gjort mig mer medveten om mitt 5 000-åriga kulturarv än någonsin tidigare, vare sig det kommer från vår dagliga träning i äkta klassisk kinesisk dans eller från våra studier i kinesisk historia, den version som inte är censurerad och fördärvad av Kinas kommunistiska parti.

Jag känner mig mer kinesisk här än jag gjorde under mina uppväxtår i Beijing, där jag upplevde att min kulturella och folkliga identitet mer passade in att definieras som kommunist än som kines. Att tillhöra Shen Yun har fått mig att inse hur stolt jag bör vara över mitt kinesiska DNA, hur svårt vårt folk har lidit av partiets förföljelse och förstörelse av traditionell kultur samt hur utomordentligt hedrad jag bör känna mig över att spela en roll, även om det är en liten sådan, att fullgöra det storartade uppdraget för Shen Yun. Uppdraget att återupprätta Kinas sedan länge förlorade kultur och att dela den med världen genom våra föreställningar. Om jag fritt kunde välja var jag ska vara i världen – så skulle jag vara precis här och göra precis det vi gör just nu. Vad mer kan jag begära?

Att vara i en ny ensemble med många huvuddansare i stjärnklass som Steven Wang, Rocky Liao, Tony Xue, Michelle Ren och Chelsea Cai får mig att inse att jag fortfarande har en lång väg kvar innan min nivå når deras – och att jag har mycket att lära från dem. Jag tror också att när en artist ser sig själv som att ha uppnått det absolut bästa, så har denne avskurit sig själv från alla möjligheter till vidare förkovran, därför att det ALLTID finns plats för utveckling.

Till skillnad från balett, där den största uppmärksamheten ofta riktas mot en eller två solodansare medan balettkåren knappast får chansen att glänsa, så är koreografin i klassisk kinesisk dans av Shen Yun mycket annorlunda. I varje givet stycke så kan alla stå i strålkastarljuset samtidigt. En individ kan plötsligt komma fram med en hårresande imponerande teknik för att sedan åter försvinna tillbaka i den ständigt föränderliga formationen. Även långa dansare som jag själv får många möjligheter att vara i centrum eller i den första raden. Allt är avhängigt koreografin.

Under repetitionerna lär sig alla samma kombinationer, praktiserar samma tekniker och går igenom samma uthållighetsträning. På scenen utför alla samma rörelser under gruppdanserna och förväntas att nå samma höga nivå av teknisk skicklighet.

När 17 av oss, efter oräkneliga timmar av arbete, är kapabla att på scenen dansa i perfekt synkronisering känner vi oss som en enda kropp. Vi tar över scenen som en dansare vars skicklighet kommer från de samlade ansträngningarna av varje individ. Om alla på scenen, även dansaren i det bakre hörnet, vore en ledande dansare och betraktade sin del som ett solonummer, hur skulle då dansen bli? Hur skulle vår föreställning bli?

Ingenting uttrycker det bättre än ett gammalt kinesiskt ordspråk: ”När vattnets nivå höjs, så höjs även båtens.” (Tro mig, det låter bättre på kinesiska…)

Lao-tse, som råkar vara en

annan gammal man med skägg

från Kinas 5000-åriga historia.