Den gamle mannen och skägget (del 1)

I september förra året omgrupperades Shen Yuns tre ensembler och jag bytte från de internationella grupperna till New York-ensemblen.

För många av oss är detta en mycket känslosam upplevelse. Under kvällen för den stora omflyttningen var det många lyckönskningar, kramar och tårar. Men jag tänkte ändå inte så mycket på saken utan beslöt att bara följa det naturliga i vad som än händer. Men ibland saknar jag ändå killarna från min tidigare ensemble med vilka jag levt, rest, repeterat, framträtt, övat, svettats, gråtit och skrattat under de två senaste åren. Jag vet annars mycket väl att när denna säsongs turné är över så kommer vi åter att träffa varje dag på campus, vi kommer åter att spela kort tillsammans på måndagskvällarna och vi kommer åter att bråka om den enda fungerande mikrovågsugnen i köket.

Att vara i den nya ensemblen visade sig bli en helt ny upplevelse för mig. Det betydde att träna, repetera, turnera och leva med en annorlunda grupp av dansare, musiker och produktionsmedarbetare. Det betydde att mitt löfte ”jag-kommer-förhoppningsvis-tillbaka-för-att-framträda-i-Europa” som jag har givit till mina vänner och min familj hemma i England, nu kommer att brytas för tredje året i rad. Detta då min nya grupp turnerar i Nordamerika. Men det betydde även en möjlighet att framträda på några mycket prestigefyllda arenor såsom Lincoln Centre i New York och Kennedy Opera House i Washington.

Men en sak förändrades inte. Jag är fortfarande den längste killen i klassen, även om jag inte längre är den överlägset längste.

Jag tog även över som en av de två manliga löshårsansvariga vars ansvar inkluderar att ha koll på allt löshår och alla postischer; förvara, rätta till, namnmärka, packa ned och packa upp, räkna och räkna om igen – och att bära dem från löshårsavdelningen till varje omklädnad och tillbaka igen. På turné kan vi bara göra vårt bästa för att hålla postischerna vid liv, och att de inte luktar alltför illa av svett.

Till sist det som betyder minst för mig. Jag är inte längre en av huvuddansarna.

Varför säger jag att det betyder minst för mig? Ja, jämfört med mina nya ansvarsområden och den stora vikten av varje föreställning – så är min egen position det sista jag tänker på.

(fortsättning följer…)