Astronaut i ett ormbo

Så mina äventyr med ljudteknikerna fortsätter! Jag insåg just att många av mina intressantaste erfarenheter kommer från arbetet i produktionsteamet. Trots de tidiga morgnarna, hårt arbete, och minskad övningstid, så kan jag inte tänka mig att inte vara en del i det teamet. Vad tråkigt det måste vara. Hur som helst, tillbaka till min berättelse. Den 24:e mars anlände vi till Dublin, Irland efter en något skakig, sjuttontimmars båtresa.

The Convention Centre Dublin (CCD/TK Kuo).

I år uppträdde vi i en praktiskt taget helt ny teater som låg mitt emot den andra, på andra sidan floden (den andra var också ny när vi uppträdde där förra året). Den här teatern var riktigt hypermodern. Förutom det faktum att utsidan av byggnaden såg ut som något hämtat ur en sciencefictionfilm om mänsklighetens kolonisering av Mars, så fanns det en enorm hiss inne i byggnaden som tog hela vår lastbil med utrustning fem våningar upp. Under alla mina resor till teatrar runt om i världen, så har jag träffat på många hissar som tagit vår utrustning många våningar ovanför markplan, men den här tog både vår utrustning och lastbil tillsammans! När jag förundrades över hissen, skakade en teaterarbetare på sina axlar och sade nonchalant – Åh, vi har två sådana där. Alla åskådarstolar hade en liten fläkt för luftkonditionering under sig, liksom ett uttag för att ladda din elektroniska utrustning under föreställningen. Till skillnad från gamla teatrar, så gick alla kablar i underjordiska kanaler. Den som designat det här stället hade tänkt på allt. Närhelst jag behövde en kabel som skulle dras någonstans, öppnade en av teaterarbetarna, till min förvåning en lucka i golvet. – Smart va? sa teaterarbetaren med ett skratt. – Genialt, svarade jag.

För att orkestern skall kunna höras över hela salongen, behöver alla instrument förses med små mikrofoner och för att koppla ihop orkesterns mikrofoner med teaterns högtalare, har vi två tjocka 76 meters kablar (vi kallar dem ”ormar”). Dessa behövde dras genom en underjordisk tunnel under publiken, genom hela huset till ljudbordet bakom stolarna.

Under monteringen drog en teaterarbetare ”ormen” åt oss. Han tömde sina fickor innan han gick ner, behöll bara sin ficklampa. Han satte sedan på sig något som såg ut som en blandning av en rymddräkt och en dräkt för biokemiska utsläpp. Han var täckt från topp till tå, med bara ansiktet fritt. Just då tyckte jag att dräkten var lite överdriven. Visst, det kunde väl vara lite dammigt där nere, men kom igen, en rymddräkt?!

Missförstå mig inte, jag gillade dräkten och längtade efter att ta på en, jag tyckte bara att den var lite onödig. Men vadå, jag antar att det är så saker fungerar i teatrar som är hypermoderna. – Okej, jag går ner nu, sa mannen och klättrade och försvann in i mörkret genom en fallucka. När han kom ut nästan en halvtimme senare, höjde jag ögonbrynen i chock. Han var genomvåt av svett, hans dräkt var revad på fem olika ställen, och han hade ett blodigt sår på sin arm.

– Wow! Det där var verkligen något, var allt jag kunde få fram.

– Ja, skojar du. Jag kommer inte att var här när ni tar ner allt, så du blir tvungen att göra det här nästa gång, sa han samtidigt som han tog av sig den trasiga engångs biokemiska rymddräkten.

Jag tvekade inte längre om dräktens nödvändighet, och tro mig när jag säger att jag INTE såg fram emot att ta på mig den.

Violinist/astronaut Kevin Yang redo att

imponera på orkestern (TK Kuo).

När det så var dags för oss att ”slå ner” scenen, dvs plocka ner allting och packa ihop, slängde på mig mina arbetskläder och självklart - den fruktade dräkten. Det är bara en underjordisk tunnel, det är nog inte så illa, eller hur? Jag skakade av mig rädslorna, tog en ficklampa och signalerade till de andra ljudteknikerna som skulle vänta på mig utanför.

– Okej, jag går ner, sa jag och klev ner i det svarta hålet. De första decimetrarna var ganska rymliga. Jag följde ormarna med min ficklampa och fortsatte gå tills ormarna gick upp för en kant, som korsades av ett ventilationssystem av metall. Det fanns bara ett litet trekantigt mellanrum mellan kanten och ventilationen. – Är det meningen att jag ska klättra igenom där?! tänkte jag för mig själv och tittade frenetiskt runt efter en annan väg. Allt annat var tätt blockerat - detta var den enda öppningen.

– Otroligt, muttrade jag. Med ficklampan mellan tänderna, hoppade jag upp med ett knä på kanten. Jag drog upp resten av mig själv, kröp ihop och tryckte mig genom mellanrummet, med nöd och näppe. Jag hade redan en reva på knäet på dräkten. Glad över att ha tagit mig förbi det lilla hindret, ställde jag mig upp och hade bara rest mig 15 cm innan jag slog huvudet i en stålbalk. Jag gav instinktivt ifrån mig ett kort rop. När jag lyste uppåt med ficklampan såg jag att ”taket” var knappt 90 cm högt.

– Skojar du?! sade jag högt till mig själv. Det här stället var definitivt inte menat för att människor skulle ta sig igenom! Var någon tvungen att göra detta varje gång de behövde koppla in ljudsystemet?! Vem designade detta?! Är det meningen att DETTA ska vara hypermodernt?! Jag skakade på huvudet, satte tillbaka ficklampan i munnen och lade mig på det dammiga golvet. Liggande på magen kröp jag fram centimeter för centimeter, knuffande med armbågar och knän. Jag kände mig som en soldat som kröp genom en skyttegrav på natten. Slutligen, efter vad som kändes som en timme, nådde jag ett annat litet hål. Det som kom därefter var en tubformad tunnel som jag tryckte mig igenom med många dunkningar och skrapningar. Precis när jag trodde att det värsta var över, följde min ficklampa kablarna upp till en kant som var 210 cm hög. Där fanns inga stegar att klättra på, och jag var omringad av cement och stål på alla fyra sidor. Där fanns inte ens utrymme för mig att böja på knäna och hoppa. Så jag började famla runt i mörkret, sökandes efter något som jag kunde ta tag i och klättra på. Det slutade med att jag fick sträcka ut mina armar och ben, och använda själva väggarna för att hasa mig upp. Jag kände mig som en hemlig agent, den sorten som tog sig in i fiendens läger. Det kändes faktiskt ganska häftigt. Väldigt häftigt, när jag tänkte på det. Jag nådde kablarna efter ytterligare en bits krypande, och tog mig samma väg tillbaka som jag kom, bara det att jag var tvungen att dra ett knippe tunga kablar efter mig.

Jag kom upp svettig, riven, och blåslagen. Men, jag är stolt över att säga att den här teatern lyckades inte kräva blod. SEGER.