Heeelt bakom kulisserna: ”Bussvakterna”

Nyligen blev jag medveten om en föga känd grupp härdade volontärer som jag kärleksfullt kallar för "bussvakterna".

Jag åt frukost i lobbyn på vårt hotell i Houston när jag såg en man som tidigare hade fångat min uppmärksamhet. Han, en lång latinamerikan, hade utmärkt sig bland alla de sedvanliga asiatiska volontärer under de föregående dagarna på teatern. Jag sade hej.

Han hade just kommit in från kylan och letade efter lite hett kaffe. Det var juldagsmorgon. Han sade till mig: "Min fru och jag vaktade era bussar hela natten, och det är verkligen kallt där ute." Jag svarade: "Wow, bara ni två hela natten?" "Ja, vi började göra det i Dallas och vi erbjöd oss att fortsätta. Vi älskar det ni gör. Dessa dansare är så fantastiska!" Trots sina huttringar så log han brett hela tiden. "Nästa skift kom för att undsätta oss, så nu är vi här på hotellet en liten stund för att tvätta oss och sedan dra iväg till jobbet." Hans fru var tvungen att arbeta den dagen i deras hemstad Fort Worth. Jag sade: "Och julen?" Han log igen och sade med glimten i ögat: "Detta ÄR jul." Jag var mållös. Jag kunde se att det inte fanns ett uns av bitterhet hos honom.

Hans fru Jade kom då in, huttrande lite mer än han, men med ett lika stort leende. Han hade tidigare sagt att hon alltid var så energisk och positiv, och jag kunde se det.

De förklarade att vart vi än åker, så bevakar volontärer våra bussar dygnet runt. Jag hade hört lite om detta, men förstod inte vilken omfattande uppgift det var. Behovet av detta härrör från ett par incidenter, där bussdäcken skars sönder i vissa andra städer där vi uppträdde. Vilken beklaglig händelse. Vissa människor, som är ansvariga för att förfölja människor på grund av deras tro i Kina, önskar verkligen inte att vi är därute och visar upp vad de gör via några av våra nummer. Så de försöker på sitt sätt, men de har aldrig lyckats stoppa oss i den fria världen och nu när vi har de oförfärade bussvakterna som hjälper oss vart vi än åker, så har de inte den möjligheten längre.

Så det här är till bussvakterna och alla andra som ger av sin tid och sig själva för att göra våra föreställningar möjliga. Det skulle verkligen inte vara möjligt utan er.