Det är skrivet i stjärnorna

Låt mig berätta om hur jag tillbringade min födelsedag på turné i år.

Efter dubbla föreställningar plus ilastning i Toronto och en gränsövergång långt efter midnatt med oregelbundna zzz uppfångat mer på motorvägen än i en säng, åtog sig Shen Yun World Company en halsbrytande utlastning, tvådubbla föreställningar och ilastning under en helg i min hemstad Boston.

48 timmar senare, efter att ha lagt mitt sista uns av energi i föreställningarna sjönk jag ner på mitt bussäte grundligt slutkörd, så hungrig att det gjorde ont, men ändå fylld med den mest underbara känslan av tillfredsställelse.

Vi hade fyra slutsålda föreställningar. Publiken var fantastisk. Jag fick också se familjen och många gamla vänner. Men den största delen av min tillfredsställelse kom från en insikt. När jag vinkade farväl under det sista ridåöppnandet under söndagskvällen slog det mig att även om livet har tagit mig runt i världen (sedan tillbaka, runt och runt igen), så har det funnits något - en större kraft, en storslagen plan som överskrider det vanliga - som har väglett mig längs vägen.

Det här är en blogg om barndomsminnen, om att ta ansvar för sin tro och att följa ett förutbestämt kall.

Mitt Boston

Även om allt vi fick se av min hemstad den krävande helgen var från bussfönster, mest i nattens mörker och genom trötta ögon, klappade hjärtat fortfarande vid varje gata eller byggnad som förde mig tillbaka.

Wang Theatre där vi framträdde var en promenad bort från ett av mina mest välkända tillhåll – Boston Common. Som barn spenderade jag många söndagseftermiddagar i parken, den stora offentliga parken nere i centrum och Amerikas äldsta. Jag älskade att göra rundan från gungorna till plaskdammen till stallen där parkpersonal matade hästarna (en attraktion för ögonen men inte näsan).

Varje december blev parken en perfekt scen för julhelgen. Plaskdammen blir frusen till en rink där en mängd skridskoåkare glider fram i ändlösa cirklar. Träd, hustak, bilar och allt i sikte blir vitbeklätt med minst tre decimeter snö. Bjällrorna ringer alltid någonstans ifrån igenom det tillförlitliga klämtandet från det gamla klocktornet. Och den lockande doften av honungsrostade nötter fyller luften så upplyftande att det skulle kunna blidka ett leende på Ebenezer Scrooges ansikte. En härlig plats faktiskt.

Under grundskolan tog jag den skramlande tunnelbanan (the T) dit med min mamma vecka efter vecka, men inte av ovanstående skäl.

 

 

 I parken

Liksom tiotals miljoner människor i över 70 länder övar min familj Falun Dafa: en meditationsmetod med forntida ursprung som förbättrar sinnet och kroppen. När jag var väldigt ung innebar Dafa att gå till parken för att meditera (en aktivitet i Kina lika vanlig som jogging eller piknick i Staterna) och alltid påminna mig själv om att vara ett bra barn genom att följa dess principer av sanning, godhet och tålamod hemma och i skolan.

Men en sommar förändrades saker

Kinas kommunistiska regim började i juli 1999 en brutal och omotiverad förföljelse av Falun Dafa. Från den andra sidan av världen fick vi nyheter om bokbränningar, propaganda som sändes över partiets centrala tv-nät, falska rättegångar, olagliga husrannsakningar, arresteringar, fängelsestraff och dödsfall från tortyr i häkte.

Falun Dafa-utövare i Kina svarade på orättvisorna med fredliga medel bara för att mötas av den mest våldsamma behandling. Rapporter som läckte ut ur Kina gjorde oss förskräckta. Och på kort tid växte en global gräsrotsrörelse. De som bor i länder som respekterar de mänskliga rättigheterna och trosfriheten gick ut för att öka medvetenheten. Från och med då, istället för att bara meditera i parken, var vi också där för att berätta för folk om den fruktansvärda förföljelsen för att avslöja brotten.

När man bor i ett land med glasscoupe toppad av körsbär är det svårt att föreställa sig det hemska förtryck som miljontals möter utomlands. Men det var den iskalla sanningen.

Så från en tidig ålder verkade livet plötsligt mer brådskande. Från och med då fanns det ständigt parader, fredliga manifestationer och ljusvakor att delta i, petitioner att cirkulera och folk att prata med. Boston Common, som så många parker runt om i världen, blev en värdefull plattform för att sprida sanningen. Och för samvetsgranna Falun Dafa-utövare och deras barn var de så mycket mer än solbelysta eftermiddagar och frisbeevänliga fält.

Så jag växte upp i två parallella, olikartade världar. I en lärde jag mig om förfäder, algebra och antika romerska dekret. I den andra följde jag i hälarna på min mamma, blev introducerad till offentligt talande, hur man förespråkar mänskliga rättigheter och Förenta Nationerna. För ett halvt sekel sedan ropade en indignerad värld "aldrig igen!" Men "igen" var här. Människor i Kina med samma tro som de i dussintals andra länder förlorade sina liv och hem. Utanför Kina ansvarade vi alla för att sprida fakta och att få slut på orättvisorna på alla sätt vi kunde. Utöver Boston tog dessa aktiviteter också min mamma och mig till New York, Houston, Washington DC, Genève, Reykjavík (Island) och många fler. De har också fantastiska parker.

Från park till scenen

Under mitt 15:e år beslutade ödet att styra mig - det tidigare så ängsliga, vingliga barnet i en babyrosa ballerinakjol - tillbaka till dansstudior och scenen.

Shen Yun Performing Arts är en annan plattform: en med rampljus, levande orkester, digital bakgrund och en garderob av dräkter i prinsessklass. Så från och med då mötte jag lite mindre broschyrer, parader eller offentliga parker. Om det fanns hästar red vi dem över de mongoliska slätterna. Och om det där fanns gungande så var det våra kroppar i takt. Som medlem i Shen Yun måste jag träna hårt, resa långt och snurra runt av hela hjärtat.

När jag tänker tillbaka förändrade övergången från park till teater inte någonting i grunden. På Shen Yuns scen använder vi konsten att sprida ett liknande budskap: autentisk traditionell kultur och sanningen från Kina från forntiden till idag. Så min nya "Boston Common” fanns överallt där vi uppträdde, vilken som helst av de hundratals scener runt om i världen, från London Coliseum till Capitol Theatre i Sydney.

Det var skrivet i stjärnorna

Så vilka utsikter fanns det under den senaste säsongen att av Shen Yuns fem kompanier skulle mitt kompani få framträda i Boston, några minuter från parken på min födelsedag, en söndag eftermiddag? Dessutom var vi på Wang Theater (ingen anknytning till Betty Wang, men ändå coolt). Och i föreställningens slutscen spelade jag en Falun Dafa-utövare som mediterar i parken. Stjärnorna ovan måste ha varit på min sida.

Kanske folk, som jag mötte för ett decennium sedan, satt i publiken. Och kanske de som jag hade missat slutligen kom den förutbestämda helgen, styrda av ödets vägledande hand.