Ett teateräventyr

Under turnén är vår främsta destination i varje stad den lokala teatern. När schemat är tajt kan teatern vara den enda destinationen innan vi måste åka vidare.

Efter att ha uppträtt på en myriad av scener över hela USA har jag märkt att det finns två utmärkande sorter. Det är de nya teatrarna med elegant och modern design, de främsta faciliteterna och med en omfattande användning av glas. Och det är de historiska varianterna byggda för ett sekel sedan, såsom de olika Fox Theater och Orpheum Theater som finns över hela USA. De flesta av dem har renoverats för att rymma 2000-talets produktioner, samtidigt har de bevarat sin unika design och kulturella influens.

Vanligtvis besöker vi bara en teater i varje stad. Men i Atlanta hade vi tur och fick uppträda på två, där den ena var anmärkningsvärt olikartad den andra.

Den nya: Cobb Energy Performing Arts Centre
(Även namnet låter modernt, eller hur?)

Jag är väl förtrogen med Cobb Energy Centre – i år var det fjärde gången jag uppträdde här. Invigt 2007 är det en väldigt ung och elegant byggnad. Den blanka, krökta exteriören gör att huset ser ut som en gigantisk bit av samtida konst. När man kommer in återfinns alla designelement i en modern byggnad; mattbeklädda och klinkerbelagda golv, fräscha bekvämligheter, rikliga utrymmen och massor av glas.

Generellt är en teaters område bakom scenen (backstage) mycket mindre välkomnande än vad teaterns besökare får erfara i lobbyn och salongen. Cobb Energy Centre erbjuder dock bekväm gästfrihet till sina besökande artister, med många omklädningsrum och hygienutrymmen. Lägg därtill den vänliga och hjälpsamma personalen – och du har en teater som är ett nöje att uppträda på.

Den historiska: Fox Theatre (tidigare Fabulous Fox)

Två dagar efter våra föreställningar på Cobb Energy Centre befann vi oss i en mycket annorlunda teater i hjärtat av centrala Atlanta. Fox Theatre öppnade 1929 och var en gång ett av de finaste filmpalatsen i Atlanta. Nu är Fox Theatre i Atlanta det enda överlevande filmpalatset och är även utsett till National Historic Landmark (Nationellt historiskt minnesmärke).

När vi gick backstage var det första jag märkte den antika hissen med dubbla dörrar och eftermonterad kontrollpanel. Då omklädningsrummen var spridda över sex våningar så blev denna enda hiss utmattad – och kollapsade ett par gånger som i protest.

Så vi tog trapporna.

Sedan såg jag scenen, med en yta på 24 x 11 meter. Det var den bredaste och samtidigt den grundaste scen som vi någonsin stött på. Att springa tvärsöver kändes som ett maratonlopp och alla våra dansformationer fick sträckas ut i vår kamp för att anpassa oss till dessa obekanta dimensioner (som förmodligen var mer lämpade för att spela filmer med widescreen-format!). 

Ändå är salongen det mest ovanliga här. Stora tältliknande valv hyser läktaretaget och kastellmurar av sten omger hela hallen, vilket innebär att man undrar vad som skulle kunna finnas på andra sidan. Taket är utfört i en fascinerande blå nyans med små, pulserande ljuspunkter som simulerar tindrande stjärnor. Det kändes som att vara i en ökenstad under en arabisk natt.

Trots den märkliga scenen och den olydiga backstage-hissen så hade vi två lyckade föreställningar. Sedan var det dags att packa ihop och åka – för att fortsätta våra teateräventyr på annat håll.

Vi ses nästa år, Atlanta!