Berättelsen om siden

GOOOOONG–med en gest från dirigenten dras ridån isär och en magisk scen öppnas för publiken. Detta är det speciella ögonblick då dansarna och publiken ser varandra för första gången. Det är lugnt men energin pulserar. I orkesterdiket börjar violinerna spela och jag andas in djupt för att fylla mina lungor i takt med dem. När musiken stiger i tonstyrka och når höjdpunkten, swoosh, kastar jag dubbla regnbågar av siden mot himlen.

Skimrande och böljande är mina pålitliga band en heder till sidenet som de är gjorda av. Med några snärtar från mina handleder slingrar sex meters slinga och figuren åtta i spiral på scenen. När jag sedan går ut i kulisserna böljar de långa sidenbanden i mitt kölvatten. Och jag tittar mycket nöjd när de följer smidigt efter mig i den snirklade banan jag guidar dem igenom.

Under 2018-års säsong var jag en av de feer som svingade sidenband i öppningsscenen ”Från himmelen för att rädda alla”. På tal om siden, visste ni att sidenets historia är nästan lika gammal som själva den kinesiska civilisationen?

Det var en gång

En uppfriskande eftermiddag runt år 3 000 f.Kr satte kejsarinnan Leizu, gemål till den stora Gula kejsaren, sig ner för att dricka en kopp te i sin trädgård. Under skuggan av ett mullbärsträd lyfte hon koppen till sina läppar när – plopp - ett litet föremål föll ner (och precis missade hennes kungliga näsa) i hennes drink. Överraskad satte kejsarinnan ner sin kopp. En fjärils kokong, hård, avlång och vitaktig i färgen, hade fallit ner från de svajande mullbärsträdens grenar ovanför hennes huvud. Med kungligt lugn plockade hon bort klumpen ur sitt te och var på väg att kasta bort den när hon märkte att den var egendomligt mjuk. Kokongen var inte innesluten i ett hårt skal utan i ett slags fiber som genom att ha blivit blött i hennes heta te hade mjuknat ytterligare. När Leizu drog i en lös tråd kunde hon nysta upp den tills den sträckte sig till längden av hennes trädgård, över 600 meter. Nyfiket samlade hon fler kokonger från trädet för att nysta upp dem och gjorde tyg av trådarna. När hon var färdig hade hon vävt ett mjukt och skimrande tyg som var svalt att röra vid.

Exalterad över sin upptäckt stannade kejsarinnan inte där. Hon studerade maskarna som producerade kokongerna och märkte att de åt ingenting annat än mullbärsblad. Leizu övertalade den Gule kejsaren att skaffa en lund med mullbärsträd så att hon kunde anpassa dessa silkesmaskar till miljön. Hon uppfann en spole för att spinna deras kokongfibrer till tråd och en vävstol att väva tyg. Därefter förde hon vidare det hon lärt sig om sin upptäckt och silkesodlingen var född.

Från ett avbrutet eftermiddagste blev kejsarinnans nya upptäckt sammanflätad med Kinas påföljande femtusenåriga historia. Från och med den tiden blev Leizu också känd som silkets gudinna.

En tradition tar sin början

Siden blev omedelbart en succé. Mjukt men starkt, lätt och elegant är sidenet mycket anpassningsbart och har många förtjänster som gör det extremt värdefullt. Det håller oss svala på sommaren och varma på vintern. Det suger bort fukt. Och färgade vävda föremål av siden håller sin färg i århundraden.

Under de första tusen åren av dess upptäckt producerades siden uteslutande för kejsaren och hans nära relationer eller som gåvor till dignitärer. I takt med att sidenproduktionen ökade, fick andra samhällsklasser också eget siden. Specifika färger, tillbehör och motiv var emellertid exklusiva för varje socialt skikt och position. Gult, till exempel, reserverades för kejsaren. Män från olika militära positioner ståtade också med olika huvudbonader av siden för att utmärka sig själva.

Förutom till kläder och dekorationer användes siden för att göra musikinstrument, strängar till pilbågar, fiskelinor och världens första (lyxiga) papper. I själva verket har mycket forntida kunskap bevarats och förts vidare genom sidenrullar. Under Han-dynastin (206 f.Kr– 220 e.Kr) kunde siden även användas som en typ av valuta i handeln.

Under århundradena skulle familjernas döttrar, mödrar och mormödrar i Kinas silkesproducerande provinser sköta om sina silkesmaskar under ena halvan av året och skörda, nysta upp, spinna, väva, färga och brodera under de återstående månaderna.

 

Spred sig till Väst

Eftersom silkesmaskarna var inhemska i Kina och hölls hemliga för utomstående, visste utlänningar inte om hur siden tillverkades. Men siden blev snabbt ett av de mest eftertraktade tygerna i världen och många länder var mycket angelägna om att bedriva handel med det. Denna snabba tillväxt i popularitet ledde till att Sidenvägen fick sitt genombrott. Trots att sidenprodukter kunde passera över Kinas gränser, förbjöd de kinesiska myndigheterna silkesodlingens hemligheter att lämna imperiet. Någon som ertappats med att smuggla ut silkesmaskar eller deras ägg avrättades.

Efter två tusen år med framgångsrik gränsbevakning började kunskap om silkesodling sippra in i Korea och Indien med invandrare. Under 440 e. Kr. nådde den bortom Kinas västra gräns när en kinesisk prinsessa - skickad att gifta sig med en stamprins som en del av ett diplomatiskt äktenskap - stuvade in silkesmaskägg in i sitt uppsatta hår. Olyckligtvis för sidenälskare i Europa höll stammens invånare också hemligheten för sig själva. Västvärlden fick fortsätta vänta.

Till sist, år 550 e. Kr, lyckades två munkar som arbetade för den store Justinianus med att ta med sig de ädla äggen som fanns gömda i deras (ihåliga) vandringsstavar och den eftertraktade kunskapen kom äntligen till Bysantin. Innan dess brukade romare tro att silke skördades genom att "avlägsna ludd från löv med hjälp av vatten" (Plinius naturhistoria). Därifrån spred sig silkesodlingen gradvis över hela Europa.

Emellertid har orientens sidenideal aldrig bleknat. Siden är tidlöst. Efter fem tusen år har siden vävt sig genom Kinas dynastier och banat sin väg till Shen Yuns scen. När jag tänker tillbaka till förra säsongen kan jag fortfarande känna mina långa vattenärmar av siden flyta graciöst runt mig när jag dansar i ”Handynastins ärmar”. Några snabba byten senare är jag i himmelska kläder (och inspirationen för Tangdynastins klädedräkter) mitt i molnen. Snabbspolning fram till det senaste årtusendet och jag är en manchurisk prinsessa i Qingdynastin som lekfullt fladdrar min näsduk av siden inom palatsets trädgård. Och föreställningen är inte över ännu.

Idag är silke en internationell råvara och är fortfarande en symbol för den forntida kinesiska civilisationen. Men för tusentals år sedan började allt med en kopp eftermiddagste.

Andra trevliga fakta

• Arkeologerna har upptäckt en till hälften uppnystad kokong från en silkesmask från 2 600 f.Kr.   
• Seres, det forntida grekiska ordet för Kina, betyder "Sidenlandet".
• Silkeshandeln ägde rum innan Sidenvägen etablerades och det tidigaste beviset på handel är en egyptisk mumie från 1070 f. Kr insvept i sidentyg.
• Bönder kunde inte bära siden förrän under Qingdynastin (1644-1911).