Förverkliga drömmar, bestiga berg

Det finns ett gammalt talesätt att "En dröm är bara en avlägsen verklighet". En sak jag lärt mig under min utbildning till en professionell dansare är att när vi har modet att utmana oss själva kan vi ta våra drömmar lite närmare denna verklighet.

Det är lätt att ha en dröm men inte alla är djärva nog att ta det extra steget för att uppnå drömmen. Folk drar sig ofta tillbaka av fruktan för det okända innan de ens har tagit det första steget. När allt kommer omkring kan detta enda steg kasta oss i ett skrämmande djup, eller höja oss att erövra bergen. Precis innan det första steget tas vet man inte riktigt vad man möter.

För sex år sedan befann jag mig vid ett vägskäl och jag tog mina första steg på vägen mot dans. Jag kan inte säga att jag har erövrat berget ännu, men jag är säker på att jag inte har fallit från några klippor. Jag vet inte om jag kommer att nå den högsta toppen eller ens om jag någonsin kommer att hitta den här toppen, men jag har lärt mig så mycket, kommit så långt.

För vad det nu är värt vill min mamma gärna tro att jag redan har bestigit många berg. "Innan du började dansa snubblade du över dina egna fötter", säger hon. "Nu kan du göra volter utan vidare!” Kan så vara.

För mig var det mest förrädiska berget att erövra den luftburna volten. Medan mina klasskamrater gjorde snabba framsteg kunde jag bara titta på när instruktören visade medan jag tänkte: "Ska jag lyfta mitt högra ben eller mitt vänstra ben först? Hur får han sina fötter över huvudet utan att krascha på golvet? Varför vidrör inte hans händer marken? "Även när jag lyckats besvara frågorna i mitt huvud, hade min kropp problem med att översätta förståelse till handling. Jag sade till mitt högra ben att sparka först, men det var mitt vänstra ben som reagerade först.  

Jag kommer aldrig att glömma min första lyckade luftburna volt. Det var en söndag eftermiddag. Jag hade lagt ut flera blå träningsmattor över det illa tilltygade golvet i dansstudion. De sista solstrålarna reflekterade mot den glänsande silvertejpen (och svetten) som täckte revorna i mattorna. Efter att i timmar ha fallit ner på golvet var "ge upp" en sammanhängande tanke som flöt i den pöl som var min hjärna. Jag blängde på de svarta, klibbiga, svettiga ytorna av ånga och frågade mig själv: ”Kommer jag verkligen att ge upp så här?"

Genast kände jag en stöt av energi skjuta genom min kropp. Jag sprang, jag hoppade ... och jag landade nästa sekund på golvet utan att falla! Välbehållen! Helt utmattad även i musklerna i ansiktet, hittade jag på något sätt styrka att forma ett leende. Det är ett mycket vackert minne, men jag antar att det bara är ett av de scenarier jag kommer att stöta på under min klättring mot högre berg.