Paris: Det förväntade och det oväntade

En båttur längs Seine.

Hotell. Buss. Teater. Buss. Hotell. Buss. Nästa hotell.

Det är i princip så världen ser ut när turnéprogrammet är fullmatat med föreställningar. Uppfriskande nog var detta års Europaturné inte så fullspäckat – och jag värdesatte varje möjlighet att ta mig utanför sceningången.

Mitt favoritstopp var Paris, kärlekens och ljusets stad. Under vår korta vistelse shoppade vi – fel, jag menar fönstershoppade – på Avenue des Champs-Élysées och Galeries Lafayette. Vi poserade också för bilder framför ikoniska landmärken som Triumfbågen, Notre Dame, Palais Opera och naturligtvis Eiffeltornet.

Louvren

Vår chef anordnade också en resa till Louvren – som scenkonstnärer hade det varit synd att inte åka dit. Vi hade en eftermiddag för att ta del av olika utställningar av antikviteter, skulpturer och målningar – föreställande olika aspekter från det europeiska livet.

De mästerverk jag mest njöt av skildrar hjältar från det förflutna och de gudar som gav dem stöd. Trots skillnader i kultur och konstnärliga medier, kunde jag känna ett samband mellan dessa konstnärer och mig själv. De presenterade på duk vad vi försöker visa på scenen: stora ögonblick i historien och vördnad för det gudomliga.

Besöket på Louvren var närande för själen, men ansträngande för kroppen. Efter att ha strosat runt i klackat under nästan tre timmar bad mina fötter om nåd när vi sökte efter en genväg till parkeringen. Nästa gång – påminn mig om att istället ha sneakers.

Seine

Höjdpunkten på mina sightseeing-äventyr var en båttur längs Seine. När vi åkte längs floden kunde jag inte låta bli att lägga märke till de många människor som stod på broarna och tittade tillbaka på oss. Jag minns att jag såg en kvinna – jag log och hon log tillbaka. Det var också en liten pojke – jag vinkade och han började vifta med armarna. Efter att ha utfört flera sådana experiment kom jag till den vetenskapliga slutsatsen att om du vinkar till någon, så kommer han eller hon sannolikt att vinka tillbaka.

Våra fans vinkar tillbaka till oss.

Jag tror att leenden är smittsamma, så jag började att sprida min lära av glädje bland mina vänner. Det dröjde inte länge förrän vi hade en hel grupp av flickor som vinkade till folk på land. Vårt främsta mål var att ”sprida glädje runt om i världen”, en plikt som även måste uppfyllas av Shen Yuns medlemmar. Med vår höga själsliga anda lockade vi till oss uppmärksamhet från cyklister och affärsmän, farföräldrar och barnbarn och turister. Om vi bara hade haft en Shen Yun-affisch eller en banderoll av något slag…

Seongho på Seine.

Mina funderingar avbröts plötsligt av att någon ropade: ”Titta! Det är Seongho!” (Seongho Cha är en av våra solistdansare som spelar Apkungen den här säsongen.) Nyfiken på vad han gjorde så vände jag mig om och tittade över däcket för att hitta honom. Jag kunde dock inte se honom någonstans och konstigt nog så letade ingen annan heller. De pekade alla åt ett annat håll: på en båt på andra sidan floden och i fören på båten fanns…

…en staty av Apkungen!

”Seongho” må vara ett udda inslag i det franska landskapet, men att se honom var för mig som att möta en gammal vän. Jag antar att det finns bitar av Kina överallt.